Dag 24

Frukost och och packning. Sedan blir det morgonkaffe inne hos Anders och Karin. De har varit i det här området och jaga ripa de senaste 25 åren. Anders har skadat en axel, men det hindrar inte honom att ta sig hit. Han kan inte jaga, men bara att vara i den här miljön, i stugan är så mycket värt att det är inget alternativ att stanna hemma. Han tycker jag borde stanna ytterligare ett par dagar så vi hinner prata färdigt om allt, men det låter sig inte göras. 

Jag ska vidare, trots trevligt sällskap.

Det har kommit en dryg decimeter snö under natten och det gör att pulkan går trögt. Det blir till att gå med stighudarna på hela tiden, några andra alternativ står inte buds. Det blir en slitsam resa ner till Ransarn. Jag får gå lite för hårt för att hålla en behaglig belastning nivå för att komma framåt. När jag väl kommer ner Ransarn är både maten och orken slut. Nu känns det som det börjar bli dags för en vilodag inom en snar framtid. Ladda batterierna.

Snön som har kommit i natt och som fortsätter att falla suddar ut skoterspåren. Jag hittar trots allt ett par spår av okänd ålder som jag följer. Här på sjön går det lättare än i björkskogen längs Ransarån. Jag återhämtar mig bättre. Av någon anledning så går det att fortsätta även om kroppen stretar emot. Korta bitar i taget, vila, sedan ett tag till innan det tar stopp. Så håller det på till jag når sjöns norra ände. 

Här kommer en körd skoterled som ger bättre underlag. Jag slår läger och ser med tillförsikt fram emot morgondagen och en lättare färd ner mot Gielas.

Tankar för dagen:

Det är ytterligheterna som sätter gränserna för vad som är normalt.

Anders och Karin vid Skiblekojan.

Snålblåst och lätt snöfall, Ransarn.