Inlägg

Dag 55 Treriksröset

Bild
Jag river tältet och går i riktning mot Gappohytta. Det finns vissa hängdrivor på leden som man förundras över att man inte har gjort någonting åt. Det finns en varningsskylt, men det är tvärdjupt ner till en bäck och det borde kanske varit bättre att justera leden istället så den passerar på ett bättre ställe?
I den dalgång som jag planerar att gå finns ett ravinsystem som man inte gärna vill hamna i. Jag tar höjd på östra sidan och klarar mig hyfsat från att behöva runda alla dessa djupt skurna svackor. Det rör sig ganska mycket folk på norska sidan. Pulkadragare och hundspann, en och annan skoter.

Jag når fram till Treriksröset efter 55 dagar. Den sista dagen känns lika märklig som den första. Samma ogreppbara känsla av osäkerhet. Vad händer nu?
Någonting slutar, något annat tar vid. Inget är statiskt och inget varar för evigt, vilket är något jag tror vi ska vara tacksamma för.
Vita bandet är inte en prestation att imponeras av. Vita bandet ska ses som den upplevelse det är. Dagar…

Dag 54

Bild
Det är dag 54. Rimligtvis bara en dag kvar på den här turen. I morgon kommer jag att nå Treriksröset.
Man kan med fog ställa sig frågan om man inte blir "jävligt less" på att dra runt en pulka genom fjällvärlden på det här viset efter mer än femtio dagar? Blir man inte "mätt" och vill göra något annat?
Svaret på den frågan är att det ska bli skönt att få komma hem och träffa familjen, men less är jag inte. Snarare är det så att känslan och behovet av att vara ute bara stärkts ytterligare.
Att inte bli "less" handlar mycket om att öka sin närvaro istället för att planera vad man vill göra i framtiden, om man hade varit hemman, när man kommer hem. Tänka mindre på det som finns i fjärran. Att vara här och inte någon annanstans. Kanske lättare sagt än gjort, men övning ger färdighet, och det funkar. Allt ha dock sin tid och Vita bandet 2019 har haft sin.

Jag skidar bort till Stor Rostahyttan. Jag ser att det ryker ur skorstenen och stannar till. Två norska he…

Dag 53

Bild
Vädret håller i sig: Strålande sol, lätta vindar och några minusgrader.
Jag skidar vidare mot Rostojaure och möter ett hundspannsgäng med 7 ekipage. De är hundförare från Norge som kör med turister. Han berättar att det är många som kör sträckan Kilpisjärvi-Kiruna, nästan dagligen går det hundspann den här vägen, vilket jag blivit varse.

Före Omatvare, ca 7 km innan Rostojaure viker jag av och går västerut. Jag håller höjden och kommer ut på Rostojaure vid Bardaluokta, ett sameviste med en massa folk i stugorna. Jag åker vidare och hamnar i Norge innan det blir lugn och ro. Pältsan tornar upp sig mot horisonten. Det är den nordligaste, riktigt höga fjälltoppen i Sverige och symboliserar samtidigt slutet på den här turen. Det är inte långt kvar nu.

Efter mer än femtio dagar på tur med endast fyra vilodagar har jag kommit i riktigt bra åkform. När föret är bra så åker jag utan större bekymmer 30 kilometer på en dag om det inte är alltför kuperat. Det var en omöjlighet tidigare. Dagarna …

Dag 52

Bild
Det har varit en kylig natt. Sovsäcken har blivit ganska fuktig och jag tog på dunjackan som förstärkning under natten.
Solen stiger upp. Det blir en sådan där vårvinterdag som man bara kan önska. Temperaturen kryper snabbt upp och håller sig just på minussidan.
Jag åker vidare norrut på leden, upp längs Vouskoåives sluttning. Lämnar fjällbjörkskogen bakom mig och när vyerna öppnar sig förändras landskapet helt. Det är som om man står och ser ut över den ryska tundran. Här får man lust att börja leta efter mammutbetar om man inte visste annat. En utlöpare av Finnmarksvidda. Tsåktso tornar upp, men i övrigt så är landskapet helt platt. Det är ett öppet, böljande hav av snö. Jag har aldrig varit i dessa trakter annat än svept över med helikopter, men jag blir positivt överraskad. Det finns en tjusning i det flacka, öppna, rena, avskalade.

Det blir inte många höjdmeter. Små böljande kullar passeras utan större ansträngning. Skotrar och även hundspann kommer förbi då och då. Jag börjar le…

Dag 51

Bild
Ny morgon och lite nysnö på tältduken. Senare bryter solen igenom och ger en molnfri dag.
Jag skidar in till Laimovikens inre del och vidare  norrut på skoterleden som går från Kattuvouma. Landskapet ändrar karaktär från branta kalfjällsmiljöer till böljande terräng med fjällbjörkskog. Lite snällare på något vis. Inte lika utsatt för väder och vind. Kanske lite tråkigare också eftersom det blir lite enahanda. Likadan fjällbjörkskog åt vilket håll man än tittar.
Jag hörde ett hundspann på avstånd, men såg dem inte. Spåren avslöjar att de är framför mig på leden. Det är det enda som jag kan skönja av mänsklig aktivitet idag.
Jag når fram till Vuoskojärvi innan jag slår läger.

Som den konsult jag är har jag kommit till insikt att Vita bandet borde vara ytterst meriterande. Det visar att man är tillräckligt dum i huvet att ta sig an tillsynes omöjliga uppdrag och har ett tjockt pannben som står emot när det stormar som mest. Det borde kanske ingå  i utbildningen?


Tankar för dagen:
Om du ge…