Vita bandet 2019 Håkan Tyrén

Jag river tältet och går i riktning mot Gappohytta. Det finns vissa hängdrivor på leden som man förundras över att man inte har gjort någonting åt. Det finns en varningsskylt, men det är tvärdjupt ner till en bäck och det borde kanske varit bättre att justera leden istället så den passerar på ett bättre ställe? I den dalgång som jag planerar att gå finns ett ravinsystem som man inte gärna vill hamna i. Jag tar höjd på östra sidan och klarar mig hyfsat från att behöva runda alla dessa djupt skurna svackor. Det rör sig ganska mycket folk på norska sidan. Pulkadragare och hundspann, en och annan skoter. Jag når fram till Treriksröset efter 55 dagar. Den sista dagen känns lika märklig som den första. Samma ogreppbara känsla av osäkerhet. Vad händer nu? Någonting slutar, något annat tar vid. Inget är statiskt och inget varar för evigt, vilket är något jag tror vi ska vara tacksamma för. Vita bandet är inte en prestation att imponeras av. Vita bandet ska ses som den upplevelse det är. D

Det är dag 54. Rimligtvis bara en dag kvar på den här turen. I morgon kommer jag att nå Treriksröset. Man kan med fog ställa sig frågan om man inte blir "jävligt less" på att dra runt en pulka genom fjällvärlden på det här viset efter mer än femtio dagar? Blir man inte "mätt" och vill göra något annat? Svaret på den frågan är att det ska bli skönt att få komma hem och träffa familjen, men less är jag inte. Snarare är det så att känslan och behovet av att vara ute bara stärkts ytterligare. Att inte bli "less" handlar mycket om att öka sin närvaro istället för att planera vad man vill göra i framtiden, om man hade varit hemman, när man kommer hem. Tänka mindre på det som finns i fjärran. Att vara här och inte någon annanstans. Kanske lättare sagt än gjort, men övning ger färdighet, och det funkar. Allt ha dock sin tid och Vita bandet 2019 har haft sin. Jag skidar bort till Stor Rostahyttan. Jag ser att det ryker ur skorstenen och stannar till. Två norsk

Vädret håller i sig: Strålande sol, lätta vindar och några minusgrader. Jag skidar vidare mot Rostojaure och möter ett hundspannsgäng med 7 ekipage. De är hundförare från Norge som kör med turister. Han berättar att det är många som kör sträckan Kilpisjärvi-Kiruna, nästan dagligen går det hundspann den här vägen, vilket jag blivit varse. Före Omatvare, ca 7 km innan Rostojaure viker jag av och går västerut. Jag håller höjden och kommer ut på Rostojaure vid Bardaluokta, ett sameviste med en massa folk i stugorna. Jag åker vidare och hamnar i Norge innan det blir lugn och ro. Pältsan tornar upp sig mot horisonten. Det är den nordligaste, riktigt höga fjälltoppen i Sverige och symboliserar samtidigt slutet på den här turen. Det är inte långt kvar nu. Efter mer än femtio dagar på tur med endast fyra vilodagar har jag kommit i riktigt bra åkform. När föret är bra så åker jag utan större bekymmer 30 kilometer på en dag om det inte är alltför kuperat. Det var en omöjlighet tidigare. Daga

Det har varit en kylig natt. Sovsäcken har blivit ganska fuktig och jag tog på dunjackan som förstärkning under natten. Solen stiger upp. Det blir en sådan där vårvinterdag som man bara kan önska. Temperaturen kryper snabbt upp och håller sig just på minussidan. Jag åker vidare norrut på leden, upp längs Vouskoåives sluttning. Lämnar fjällbjörkskogen bakom mig och när vyerna öppnar sig förändras landskapet helt. Det är som om man står och ser ut över den ryska tundran. Här får man lust att börja leta efter mammutbetar om man inte visste annat. En utlöpare av Finnmarksvidda. Tsåktso tornar upp, men i övrigt så är landskapet helt platt. Det är ett öppet, böljande hav av snö. Jag har aldrig varit i dessa trakter annat än svept över med helikopter, men jag blir positivt överraskad. Det finns en tjusning i det flacka, öppna, rena, avskalade. Det blir inte många höjdmeter. Små böljande kullar passeras utan större ansträngning. Skotrar och även hundspann kommer förbi då och då. Jag börjar

Ny morgon och lite nysnö på tältduken. Senare bryter solen igenom och ger en molnfri dag. Jag skidar in till Laimovikens inre del och vidare  norrut på skoterleden som går från Kattuvouma. Landskapet ändrar karaktär från branta kalfjällsmiljöer till böljande terräng med fjällbjörkskog. Lite snällare på något vis. Inte lika utsatt för väder och vind. Kanske lite tråkigare också eftersom det blir lite enahanda. Likadan fjällbjörkskog åt vilket håll man än tittar. Jag hörde ett hundspann på avstånd, men såg dem inte. Spåren avslöjar att de är framför mig på leden. Det är det enda som jag kan skönja av mänsklig aktivitet idag. Jag når fram till Vuoskojärvi innan jag slår läger. Som den konsult jag är har jag kommit till insikt att Vita bandet borde vara ytterst meriterande. Det visar att man är tillräckligt dum i huvet att ta sig an tillsynes omöjliga uppdrag och har ett tjockt pannben som står emot när det stormar som mest. Det borde kanske ingå  i utbildningen? Tankar för dagen:

I Abisko blir man påmind om att det finns ett liv vid sidan om Vita bandet. Bilar susar förbi längs vägen och bryter av den naturliga ljudkulissen. Ett bullrande malmtåg från LKAB rullar förbi och ger kalla kårar längs ryggen. Abisko är sista depåstoppet och slutet på den här turen kommer allt närmare. Samtidigt måste jag planera för en hämtning i Kilpisjärvi. Jag åker ut på Torneträsk och har en ocean att ta mig an, som en myra på väg att korsa en fotbollsplan. På kartan ser allt rimligt ut, men när man åker på en giganstisk sjön omgiven av stora fjällmassiv så är känslan att man torrsimmar. Armar och ben rör sig, men jag kommer ingenstans. Det är först efter en timma det går att skönja att en viss förflyttning trots allt har skett. Allt flyter på. Det torde vara en av de lättare etapperna. Det största hindren på det plana underlaget är ett antal isvallar som har pressats upp och är ett par decimeter höga. Pulkan glider utan att klaga. Jag passade på att köpa ett par burkar fästval

Vi lämnar Alesjaure efter en viss sovmorgon (avfärd kl 9). Eftersom vi är på bättre spår nu blir det en viss spridning. Arild, Mats och jag skidar på i ett högre färdtempo, Einar går lite lugnare och hamnar lite efter. Det är märkliga möten! Vi har kämpat på tillsammans under en hel dag och lärt känna varandra, men det blir aldrig tillfälle att säga farväl. Einar ser vi inte mer under dagen. Vi har våra egna färder. Skäggig och långhårig person dyker upp när vi tar en kortare rast. Jag känner igen honom från internet! Det är ytterligare en Vita bandare! Samuel. Om jag kan skrämma ungar med mitt yviga skägg tror jag han kan skrämma de flesta! Vi åker tillsammans och pratar en stund. Jag inser ganska snart att vi delar en liknande livsfilosofi. Vi jobbar inte mer än vi behöver. Inte försöka producera mer än man konsumerar. Det verkar som vi "sned-tänkare" finns i en större koncentration här ute på vinterfjället. Vi går hellre i diket än på den stora vägen för att bidra till

Igår kväll kom det in ett gäng med skidåkare till Hukejaure, inte minst tre norrmän, Arild, Mats och Einar varav de två yngre männen, Mats och Einar åker Norge på langs! Arild är pappa till Mats och följer med i vissa delsträckor. Vi bestämde att vi tillsammas hjälps åt med att spåra upp till Alesjaure. I bland är det bra att vänta in att saker ska falla på plats. Efter en tidig morgonrevelj spårar vi oss upp mot Kärpeljaure-Louchttitjåkka-Luoktejaure i ett mer eller mindre ihållande snöfall. Sikten blir därefter. Vinden är dock stilla. Spårförhållandena har förbättrats men det är guldvärt med samarbete. Arild och Mats står för det tunga arbetet. Einar och jag tar det hedervärda arbetet med att ta ansvaret för kön. Vi kommer på eftermiddagen ut på kungsleden  tar oss de sista 8 kilometrarna fram till Alesjaure, totalt blev dagens etapp 32 kilometer, den längsta jag åkt hittills på vita bandet. Tankar för dagen: Man har alltid tid för det man anser vara viktigt.

Snöfall och blåst gör att sikten är usel. Det skulle gå att fortsätta, men det är till nöds. Planen var att jag skulle anlända till Abisko idag, om min tidigare färdhastighet skulle gälla. Nu har den mer än halverats på grund av all snö. Under ett par timmar vankar jag fram och tillbaka för att se hur vädret utvecklar sig men beslutar till sist att stanna ytterligare en natt i Hukejaure. Jag får låna stugvärden Assars sattellittelefon och medddela familjen att allt blir förskjutet, på obestämd tid. Jag blir tvungen att släppa kontrollen. Det är så lätt att stressa upp sig, att bli frustrerad. Färdplanen kullkastas fullständigt utan att man kan göra någonting åt det. Vita bandet står stilla just nu. Acceptera att vädret inte går att påverka. Utmaningen ligger i att gilla läget och vara nöjd med situationen. På eftermiddagen bryter en blå himmel fram. Alldeles utmärkta förhållanden för att fortsätta. Jag ältar åter igen om jag borde ha åkt i alla fall. Som sagt, det är så lätt att st

Det har blåst hela natten, men den snö som ansamlas runt tältet gör att vinden mestadels drar över. Vädret ser halvhyfsat ut, så jag bestämmer mig att fortsätta mot Hukejaure. Jag har en hel del riktigt blöta kläder från igår som behöver torkas. Hukejaurestugan får bli dagen etappmål. Förutsättningarna för att färdas har förändrats radikalt. Jag mäter snömängden med hjälp av stavarna. Det har kommit nästan en halvmeter nysnö. Skidorna bär upp, men de sjunker mellan 15-30 cm beroende på hur vinden har transporterat snön. Det liknar mer de förutsättningar som finns i skogslandet under midvintern. En dagsetapp som brukar vara runt 25 kilometer har helt plötsligt blivit 10 kilometer. Det går att hinna ytterligare någon kilometer, men kraften tar slut före dagsljuset. Snigelfart är det som gäller. Att imorgon fortsätta upp mot Kärpeljaure i det här föret är inte att tänka på. Jag planerar istället att åka skoterleden ut till Kungsleden via Čuhčavagge, där är chansen större att det finns

Snön faller fortfarande men det är vindstilla. Jag beslutar att fortsätta längs leden mot Hukejaure även om jag får pulsa fram. Snön brukar ju sätta sig ganska fort och få en hyfsad bärighet. Efter någon kilometer blir snöfallet ymmnigt och jag ser på pulkan att det samlar sig mer och mer snö. Snart pulsar jag fram i snö som går halvvägs upp till knäna. Under den tid jag har åkt har det kommit nästan två decimeter. Det går vansinnigt trögt! Efter ca 9 avverkade kilometrar börjar det blåsa på allvar. Jag ser till sist inte till nästa ledkryss. Liksom igår är jag plaskvåt ända in till kalsongerna. En snöstorm på detta är verligen ingen dröm. Terrängen är flack, men jag hittar ett mindre block som skyddar lite, tar fram tältet och slår upp det i en allt mer tilltagande vind. Plant eller inte spelar ingen roll vid sådana här tillfällen. Skydd från vind och snö, fort. In med all utrustning. Skotta ner tältet så gott det går. Tar en kopp choklad när det verkar lugna ner sig. Har jag missb

Jag lämnar Ritsem och en varm, trevlig husvagn. Det faller en tung, blöt snö som fastnar på allt. Den tinar sakta och blir till vatten som hittar in överallt. Allt blir blött i sådant här väder. Det bästa är att vänja sig. Att kapitulera, släppa kontrollbehovet. Att acceptera tillståndet att man är blöt. Vad är det som upplevs som obehagligt? Varför upplever jag den som obehaglig? Det är bara en känsla. En upplevelse som jag kan välja hur den ska hanteras. Jag hade en gammal klasskompis som berättade att han älskade att cykla i jeans när det ösregnade. Känna tyget klibba fast runt benen. Samma känsla jag tror de flesta av oss fullkomligt hatar! Hur kan man tycka om det? När man var ung smakade lagrad ost äckligt. Efter att åren går lär man sig att uppskatta andra smaker. Det handlar om hur vi kan hantera situationer och upplevelser. Att gå in med ett öppet och positivt sinne. Att lära sig älska det man tidigare hatade. Där i ligger utmaningen, men också tjusningen! Jag tar mig fr