Dag 14
Det har stormat ordentligt i natt. Tältet skakade så att jag i vissa vindbyar trodde att det skulle rivas sönder.
Morgonen är betydligt lugnare, men nattens blötsnö har övergått i lätt regn som driver i vinden. Sikten är usel. Det ligger tjock isbark på tältlinor, skidor, stavar, pulka.
Jag avvaktar. Med det överskott av fotogen jag har börjar den smått omöjliga uppgiften att torka filtinnerskorna och yllesockarna.
Det här är utan tvekan den blötaste vinterturen jag varit på hittills. Borde ändra namnet till "Våta bandet". Regn och blöta isar. Vad kan man mer förvänta? En liten önskan om en solig vinterdag? Vädret blir som det blir när det är som det är. Inget som går att påverka. Bara att se tiden an.
Det lättar upp och jag river tältet. Tar mig över passet och ner mot Åbervattnet. Det är isigt och förhållandevis brant. Pulkan välter i skrå-körningen. Jag tänker om och kopplar lös pulkan, sätter skidor och stavar längst upp och sätter mig själv längst fram för att bromsa ner ekipaget. Det är då det händer. Jag fastnar med hälen och ramlar, tappar greppet om pulkan som på egen hand vrider om och sätter full fart utför backen. Den ökar farten i ohejdat och försvinner bakom ett krön i säkert 50 km/h!! NEJ!!! -Tiden står stilla.
Dalen nedanför är full av stenblock.
Jag går sakta nedåt och följer pulkans spår så gott det går i den isiga snön. Huvudet är tomt. Vad har jag att vänta?
Vid nästa krön har pulkan tagit i en sten och gjort ett språng på ca 8 meter nedför nästa brant. Där ligger allt som tidigare låg fastspänt ovanpå pulkan utspritt, dvs skidor, stavar, stativ, men pulkan har forsatt sitt gatlopp.
Jag går ytterligare ca 200 meter innan jag upptäcker den. Här har pulkan tagit ytterligare ett mindre språng som sannolikt satt stopp på färden. Jag vågar knappt gå fram och titta. Termosen ligger ytterligare 50 meter längre bort. Skalmen har en onaturligt vinkel men jag ser att det är remmen i fästet som har slitits sönder. Expanderremmen som jag surrar fast kapell och arctic-beddingen har också gått av, men det är också allt!
FY FASEN VILKET RÅ-FLAX!!!
Här kunde den här resan ha slutat. Om hela ekipaget tagit en annan väg och rakt i ett block då hade det mesta av utrustningen varit brasved.
Olydigare pulka får man leta efter!
Färden går vidare över Stor-Stensjön. Det är märkligt hur fort man släpper saker, ingen idé att älta. Kanske är det lättare att göra det här ute. Ingen annan att anklaga, ingen annan att älta med. I bland har man tur, bara att acceptera och åka vidare. Hela tiden nya intryck, nya vägval att ta ställning till.
Tankar för dagen:
Tiden är som den är. Vi kan uppleva att den står stilla eller rusar fram, men den framstår snarare som en illusion.
Morgonen är betydligt lugnare, men nattens blötsnö har övergått i lätt regn som driver i vinden. Sikten är usel. Det ligger tjock isbark på tältlinor, skidor, stavar, pulka.
Jag avvaktar. Med det överskott av fotogen jag har börjar den smått omöjliga uppgiften att torka filtinnerskorna och yllesockarna.
Det här är utan tvekan den blötaste vinterturen jag varit på hittills. Borde ändra namnet till "Våta bandet". Regn och blöta isar. Vad kan man mer förvänta? En liten önskan om en solig vinterdag? Vädret blir som det blir när det är som det är. Inget som går att påverka. Bara att se tiden an.
Det lättar upp och jag river tältet. Tar mig över passet och ner mot Åbervattnet. Det är isigt och förhållandevis brant. Pulkan välter i skrå-körningen. Jag tänker om och kopplar lös pulkan, sätter skidor och stavar längst upp och sätter mig själv längst fram för att bromsa ner ekipaget. Det är då det händer. Jag fastnar med hälen och ramlar, tappar greppet om pulkan som på egen hand vrider om och sätter full fart utför backen. Den ökar farten i ohejdat och försvinner bakom ett krön i säkert 50 km/h!! NEJ!!! -Tiden står stilla.
Dalen nedanför är full av stenblock.
Jag går sakta nedåt och följer pulkans spår så gott det går i den isiga snön. Huvudet är tomt. Vad har jag att vänta?
Vid nästa krön har pulkan tagit i en sten och gjort ett språng på ca 8 meter nedför nästa brant. Där ligger allt som tidigare låg fastspänt ovanpå pulkan utspritt, dvs skidor, stavar, stativ, men pulkan har forsatt sitt gatlopp.
Jag går ytterligare ca 200 meter innan jag upptäcker den. Här har pulkan tagit ytterligare ett mindre språng som sannolikt satt stopp på färden. Jag vågar knappt gå fram och titta. Termosen ligger ytterligare 50 meter längre bort. Skalmen har en onaturligt vinkel men jag ser att det är remmen i fästet som har slitits sönder. Expanderremmen som jag surrar fast kapell och arctic-beddingen har också gått av, men det är också allt!
FY FASEN VILKET RÅ-FLAX!!!
Här kunde den här resan ha slutat. Om hela ekipaget tagit en annan väg och rakt i ett block då hade det mesta av utrustningen varit brasved.
Olydigare pulka får man leta efter!
Färden går vidare över Stor-Stensjön. Det är märkligt hur fort man släpper saker, ingen idé att älta. Kanske är det lättare att göra det här ute. Ingen annan att anklaga, ingen annan att älta med. I bland har man tur, bara att acceptera och åka vidare. Hela tiden nya intryck, nya vägval att ta ställning till.
Tankar för dagen:
Tiden är som den är. Vi kan uppleva att den står stilla eller rusar fram, men den framstår snarare som en illusion.
