Vita bandet 2019 Håkan Tyrén

Hur många gånger har man inte satt upp tältet på en vacker plats med förhoppningen att få en magisk bild i morgonljus? För det mesta grusas förhoppningarna, så även i morse. Ett snöfall har lagt ett lager nysnö på tältet och Akka ligger inbäddat i ett grått töcken. Jag korsar Akkajaure. Det kan tyckas vara 12 kilometer över en större isyta kan utgöra en transportsträcka utan några som helst positiva intryck, men vädret gör sitt bästa för att bjuda på variation. När jag lämnar Änonjalme är det stilla och god sikt, jag ser Ritsem på avstånd. Efter halva sträckan drar det in oväder, blåser ca 10 m/sek, snöar kraftigt och sikten blir när noll. När jag närmar mig Ritsem har allt dragit förbi och solen bryter igenom igen. Ombytligt är det rätta ordet. Den sista etappen genom Sarek/Padjelanta har bjudit på det jag förknippar med fjälltur. Inga leder, inga skotrar, inga andra människor, bara ett storslaget landskap som ger ett märkbart intryck av stillhet och respekt. Man känner sig liten

Vaknar upp till en stilla morgon. Skidar vidare norrut mot Skuolla. Här finns ett större rengärde där Sirges brukar ha kalvmärkningar. När det beger sig brukar Fiskflyg ha fullt upp med att transportera ut folk till Skuolla. Då är det kölapp till helkoprarna i Ritsem. Ett år skulle jag flygas ut för att inventera fågel, men det tog en faslig tid pågrund av att det just krockade med en kalvmärkning här. Nu är det tyst, inte ett liv. Kåtaställningar står kvar och vittnar om det som varit och i väntan på det som komma ska. Jag åker ner till Sjpietjavravinen och korsar över på "rätt" sida innan den blir för brant och djup längre ner. Jag får täckning på mobiltelefonen och passar på att ringa hem. Norrmannen som Polisen letade efter har hittats välbehållen, men igår hade annat gäng med fem personer tydligen gått för nära kanten av Sjpietjavravinen som jag just passerat och två hade fallit ner. Hängdrivor är opålitliga. När jag åker ner på Kutjaure ser jag skid- och pulkaspår fr

Det har blåst och snöat större delen av natten. Så det var med glädje jag såg att det hade klarnat upp och blivit mer eller mindre vindstilla. Jag packar mina saker, säger hej då till och mina Holländska stugkamrater och drar vidare norrut. Sträckan från Tuoddarloubbal via Alkavare till Kiruris går på ganska hög höjd, långt ovanför trädgränsen vilket gör att man gärna vill ha bra sikt för att kunna orientera sig och undvika hängdrivor. Det går alldeles utmärkt de första kilometrarna, sedan drar det ihop sig och börjar snöa. Successivt blir sikten sämre och sämre. För att hålka riktningen och kontrollera om det går uppför eller nedför tar jag stenar, block och vindblottor som referenspunkter. När jag är på högsta delen är det plötsligt så tätt att jag inte har en enda referenspunkt i sikte. Jag ser skidspetsarna framför mig. Över allt, var jag än titta är det vitt, vitt, vitt. Här finns inga leder att gå efter, ingen telefonräckning, ingen att dela sin osäkerhet med. Det är lätt att k

Det är tidig morgon och jag måste ut och pissa. Av bara farten tar jag på mig dunjackan och bivackskorna och kliver ut ur stugan. När jag öppnar dörren formligen flyger den upp. Det är full snöstorm ute. Jag skyndar mig, men trots detta är mina långkalsonger täckta med ett tjockt lager med snö. Varför tog jag inte på mig ett par byxor? Vädret fortsätter och det är absolut inget läge att fortsätta norrut. Det blir en vilodag idag, allt annat är galenskap. Mitt på dagen landar en polishelikopter. De söker efter en ensam norrman som varit försvunnen ett par dagar. Han hade tydligen planerat att gå genom Sarek och haft kontakt med den grupp av fransmän jag mötte igår vid Tarrekaise.  Norrmannen hade tydlig träffat dem någonstans vid Akkastigorna. Han skulle ha kommit fram till Kvikkjokk igår men har inte hörts av och Polis och fjällräddare söker honom sedan ett par dagar tillbaka. Man får sig alltid en tankeställare när dolk försvinner och är borta. Det är bara att ha tålamod och vänta

Jag fortsätter min färd upp genom Tarradalen via Sommarlappa. De hade tydligen utfärdat en stormvarning för området till kvällen/natten med starka vindar och snöfall. Det har varit "magert" med rovfåglar såhär långt, men nu dök den första kungsörnen upp. En adult fågel som försöker hantera opålitliga vindar. Det är slående hur ett storslaget landskap påverkar hur man upplever storleken på en fågel. Först såg det liten ut som kråka, men när den slår ut med vingarna och vinklar upp undersidan finns inga tvivel på vad det är. Högre upp längs Tarraätno kommer jag ikapp fyra erfarna Holländare som varit mycket i bl.a. Sarek. De ska också vidare upp mot Alkavagge imorgon. När jag kommer till Tarraluobbal har vinden tilltagit och sikten är usel. Jag beslutar att vänta ut ovädret i Tarraluobbalstugorna. Jag får sällskap av Holländarna som jag delar stuga med. En av dem har en Inreach så han kommer att få en uppdaterad väderprognos i morgon. Det är bara att avvakta. Här är det v

Pratade med en av killarna som tillhör ett skotergäng som kom igår och sov över i Kvikkjokk pågrund av vädret. De skulle vidare upp till Vaimok idag. Nykörda spår väntar med andra ord. Bra start på dagen. Tarradalen bjuder på ett vackert sceneri med branta fjäll i bakgrunden och en fin urskog med tall och gran, som högre upp övergår i fjällbjörkskog. Det gamla nybygget Bäcken har ett läge som är bland de vackraste man kan tänka sig. Nu är det 38:e dagen och jag har bara haft 2 vilodagar, ändå känner jag mig starkare och uthålligare för var dag. Bottennappen då kroppen är helt slut kommer allt mer sällan. Idag kom jag fram till Tarraälvshyddan, 25 kilometer och klockan var just efter två. Jag tänkte säga att det var förvånandsvärt mycket skotrar i farten idag, men kom på att det är ju fredag, då kommer de som lämmlar ur marken. De kommer att minska markant då jag kommer upp i Padjelanta/Sarek. Då kan det på sin höjd vara någon renskötare i farten. Träffade ett gäng franska "

Ett hundspann åker förbi tältet. Klockan är sju. Morgonpigga rackare! Jag såg att de tältade en bit upp när jag kom igår. Själv kommer jag iväg kvart i åtta. Vädret håller på att skifta humör. Det mörknar och jag väntar på att det ska börja blåsa, men istället börjar det snöa. Sedan mer och mer och mer. Det vräker ner blötsnö. Spåret går ner för backarna mot Mallenjaka genom en makalöst vacker tallskog med stora jätteblock och Nammasj som reser sig som en jätte i bakgrunden. Snöandet tilltar. Allt blir blött och jag beslutar att ta en natt i Kvikkjokk för att torka kläder och låta en analkande stormvarning dra förbi. I morgon viker jag av upp mot Tarradalen. Där lär det inte finnas några förutsättningar för att uppdatera någon blogg. Allt annat skulle överraska. Tankar för dagen: Planering innebär att livet fylls med goda föresatser som alla förläggs till framtiden.

En fin kväll blev en grå morgon. Det bästa med vädret är att det ändra hela tiden. Snart bryter solen igenom och innan jag vet ordet av så är himmeln helt blå. Jag kommer fram till Västerfjäll, en liten isolerad fjällbosättning utan el (?). Jag vet inte om det finna några bofasta kvar, men en kyrka är bosättningens centrala punkt. Sannolikt har det varit en hel del liv och rörelse här förr i tiden. De flesta hus är av äldre årtal, men fritidshus och småstugor skvallrar om att en ny generation nyttjar Västerfjäll på ett annat sätt än tidigare. Uppe i tallskogen får jag se turens första lappmes. I övrigt har det varit sparsamt med fåglar, förutom dalripor. Jag skidar vidare mot Parka sameviste. Solen gassar på och jag svettas som en gris. Till slut åker jag i bara nätunderstället. Hoppas solen inte tar för mycket. Då kommer jag att se ut som en varmrökt kassler från topp till tå. Från Parka går leden rakt över fjället mot Kvikkjokk. Jag bestämmer mig för att ta mig över då vädret är

Det ljusnar mycket tidigare nu. Jag kliver upp vid 6-tiden och börjar smälta snö. Kommer iväg redan vid halv 8. Säger hej då till Daniel och skidar upp längs leden. Den är extremt dåligt markerad! Finns det ett ledkryss varannan kilometer får man vara glad. Skulle man samla ihop alla ledkryss på sträckan Riebnes - Tjieggelvas skulle de rymmas i en plastkasse, fler är de inte. Om leden är under all kritik så är vädret inget  man kan klaga på. Sol från en klarblå himmel. En lätt vind som kyler lite lätt för att det ska vara lagom med att åka i bara underställströjan. Färden går upp längs Bartek till Villitsavon där spåret viker av österut. Det rundar de högsta fjällen och kommer på Ballakjaure, norr om fjället Barturtte. Jag får snart syn på Tjieggelvas sjösystem och Västerfjäll. Det är en vacker syn från lite höjd. Jag hade först tänkt åka ytterligare några kilometer, men det var en så tilltalande tältplats så det tar stopp. En fin kväll med strålande utsikt, eller kanske en sagolik

Packar mig iväg. Det brukar ta en och en halv timma att smälta snö, äta frukost, förbereda lunchen och packa pulkan. Det snöar och blåser lite lagom. Just så lagom att spåren drevat igen och det blir att pulsa upp till kalfjället. Där blir det hårdare. Tar mig över fjället och ner mot Jäkkvik. En pistmaskin har kört nya spår den sista biten och det blir en fin resa. Jämnt som ett salsgolv och mjuka kurvor. Farten ökar. Jag sträcker ut armarna och svävar ner. I Jäkkvik väntar ett besök på affären. Jag måste handla fotogen och mat så att det räcker till Abisko, ca 15 dagar. Igår skrev jag ner en lista över det jag skulle ha. Mina cirklar rubbas när det inte finns någon Tortellini. Jag måste justera både mängden pasta och hitta på alternativa middagsrätter. Det finns inga bra alternativ. Hittar ett ekonomipack bacon på nästan 2 kg. Impulsköper det för säkerhetsskull. Glömmer en massa på listan och det slutar med att jag står i kassan för tredje gången. Förvirrad gubbe tänker de nog, m

Det blir en sådan där obeskrivligt fin vårvinterdag igen. En kall morgon, en sol som värmer och en vind som lyser med sin frånvaro. Jag åker ner mot Adolfström, en bekväm resa nedför och vidare på isen fram till byn. Jag tar ett snabbt fika på Torvfes café/affär/minilivs. Tänkte besöka en gammal kollega som bor i byn men han är inte hemma. Tacka för det. En sådan här dag sitter man ogärna inne. Jag ber att de ska hälsa och fortsätter vidare norrut. Av en slump träffar jag en vindsnabb fransos som också drar pulka. Jag tror först att jag missförstår honom när han på knackig engelska berättar att han åker ca 65-70 km per dag(!). Nä, det var sant. Han skulle vidare mot Jäkkvik och kanske ytterligare  10-15 km. Jag har inte ens tagit fram den kartan ännu! Fransosen sprätter iväg uppför backarna, iklädd tights, en underställströja med en supertunn vindjacka och på huvudet en keps med en buff virad runt öronen. Efter sig har han en Pariser-pulka som han drar med rep. Han ska vidare lä

Rev tältet och fortsatte min färd norrut. Passerade länsgränsen och in i Norrbottens län. I somras var jag här och inventerade fågel under tre veckor. När området blir bekant känns det nästa som hemma. I backarna ner mot Stigo möter jag Eva, en f.d. kollega från LST som även hon är på långtur. Hon åkte från Abisko för fjorton dagar sedan och ska vidare ner längs Vindelälven. Vi konstaterade att skidåkare är ett utdöende släkte. En svag men bitande nordan gör att fikastunden begränsas. Efter ytterligare en timma blir det dags för nästa stopp. En åkersork sitter och gnager på en videkvist mitt på spåret. Jag tar av mig ryggsäcken och den kommer lufsande fram till mig, klättrar upp på ryggsäcken som ligger på marken och undersöker allt med stor nyfikenhet. Vi tar ett fika tillsammans. Jag bjuder på kex, vilket uppskattas, sedan ska den fortsätta undersöka kameran, mina skidskor, bita lite i alla lösa remmar. Ett märkligt och oväntat möte. Det skapas en sorts ömsesidig respekt för varan

I morgon passerar jag gränsen till Norrbotten. Det är värt ett egen blogginlägg. Lite som att komma hem. Jämtlandstriangeln med Helags, Sylarna, Blåhammaren är ett gupp på vägen. I Västerbotten står man på tröskeln, men det är här de riktiga fjällen börjar. Kvikkjokk, Alkavagge, Rapadalen, Staloluokta, Teusajaure, Kebnekaise, Alesjaure, Abisko, Rautas, Rostujaure. Namnen är som årgångsviner. Midnattssol, Midvintermörker, Norrsken. Här skapas förutsättningarna av vädrets makter med vinande stormar och bitande kyla. Vi människor får lov att rätta oss efter dem. Ytterligheternas landskap. Här blir internetuppkoppling och telefontäckning sporadisk. Radion kan fungera, men främst förmedlas det brus som ligger mellan kanalerna. Allt annat är att räkna som bonus.  Det är allt detta som göra att man känner sig hemma. Partiskt? Kanske, men väldigt nära sanningen.

Det ligger snö på yttertältet. Jag sparkar till tältduken medan jag ännu ligger i sovsäcken. Snön rasar ner. Det blir avsevärt ljusare på en gång. Jag kliver upp och blir överraskad av att vädret ser riktigt bra ut! Igår när jag slog läger var sikten usel, nu ser man hela landskapet. En stor fjällbrant med  hängdrivor ligger bara en bit bort. Uppenbart lavinfarligt. Ibland är det bra att följa leder. Jag genar förbi Aigerstugan och åker mot Ammarnäs. Det börjar snart slutta nedåt. Skoterspåren blir fler och fler. Lukten av tvåtaktsolja skvallrar om att jag börjar närma mig. I en kurva måste jag kasta mig åt sidan då en skoter kommer i full fart, och så ytterligare två. De verkar alltid ha så fasligt bråttom överallt. Jag handlar lite extra, unnar mig en dagens lunch på Ammanäsgården och glider sedan vidare. Det är alltid svårast att hitta vägar ut ur byar och samhällen. Det är skoterspår överallt, skyltar som pekar åt alla möjliga håll och en skylt som pekar mot Kungsleden N, den t

Igår när jag slog upp tältet kom en skoter och körde upp spåret. Vilken tur! I morse när jag vaknade hade det snöat 15 cm och drevat. Inte ett spår var synligt. Vilken otur! Det handlar så mycket om att ta det som det är. Förutsättningarna förändras hela tiden. Inget är statiskt. Jag pulsar mig fram i fjällbjörkskogen och sakta kommer jag på lite högre nivå. Där blir snön hårdare. Det är en bra led som är jämn och inte kräver en massa klättring med pulkan. När jag närmar mig Stor-Tjulträsket väljer jag att slå in på Kungsleden. Det blir lite mer kupering men ravinen ner mot Tjulträsket är riktigt brant och inte kul att åka ner med pulka bakom. Jag slår läger ett par kilometer innan Aigerstugan. Igår passerade jag troligen halva sträckan för Vita bandet. Det som är en del av tjusningen med Vita bandet är att ingen kan på förhand veta vad som väntar. Ingen kan med säkerhet veta hur man kommer att hantera den tidsmässiga och rumsliga utmaning som det erbjuder. Du kastar dig ut på re

et går alltid fortare att komma iväg när man bor inhyrd. Rinnande vatten och vattenkokare, vilket lyx! Av de tips jag fick av Anders igår, så går den absolut bästa vägen mellan Tärnaby och Ammarnäs via Norra Fjällnäs och Biellojaure. Han må vara partisk eftersom han själv bor i N Fjällnäs, men samtidigt vet han bättre än någon annan vilka leder som är att rekommensera. Jag skidar bort till Tärnafors och följer skoterleden som går över Geavhtavaartoe. I N Fjällnäs får jag sällakap av två hundar, en korsning (?) och en finnspets. Finnspetsen blir fasligt glad och vill absolut följa med på Vita bandet. Varje försök att med bestämdhet säga till den att gå hem nonchaleras fullständigt. Varje gång jag fortsätter framåt blir den lika glad och ska skutta med. Tillslut måste jag gå tillbaka och knacka på i det hus där det hör hemma och be husse att hålla hunden inomhus ett tag, annars kommer den att följa med till Gällivare. Jag fortsätter upp till Biellojaure via den markerade leden till bo

Vilodagen går åt till att återhämta mig fysiskt och gå igenom utrustningen. Jag upptäcker att skidskorna börjar kasta in handduken. Det är 8 års flitig använsning som börjar ta ut sin rätt. Upptäcker att en söm har släppt, men det största bekymret är att metallbygeln som ska sitta fast i bindningen är lös och glappar oroväckande mycket. Jag köper en tub superlim som jag limmar både sömmen och metallbygeln med. Sedan är det bara hålla tummarna att det håller. Jag går runt med pulkan i Tärnaby och försöker hitta någon som kan hjälpa mig med att byta ut de sönderkörda belagen. Det går trögt ända till att hittar Anders på Fjällmek och Allservice, en riktig fixare! Vi kapar till två nya plastbelag som skruvas på plats. Ibland hittar man rätt person som lägger allt annat åt sidan och gör allt som behövs för att lösa mitt bekymmer. När allt är klart ska han ha oskäligt lite betalt, vilket innebär att jag måste föreslå en högre ersättning för att inte få dåligt samvete. Vi sitter en bra stu

Det är något magiskt med solen. Morgonen är kall och stilla. Så bryter sig några solstrålar in genom en springa i tältöppningen och reflekterar mot fotogenkökets aluminiumyta. Jag måste bara öppna tältdörren och släppa in vårvinterns gryende dag. Det här är en sådan morgon man hellre vaknar upp i en frostbiten sovsäck i ett tält uppe på fjället än i en varm hotellsäng på ett fem stjärnigt hotell. Om man bara är ute när solen skiner går det inte njuta av det här på samma sätt, då tar man allt för givet. Perspektiven saknas. När man får solstrålarna till skänks på det här sättet blir man tacksam. Vad saknas i det ögonblicket? Efter en sådan morgon går allt över förväntan. Inte en vindpust, skidorna glider, får fäste och pulkan känns inte tung. Terrängen är lätt kuperad. Jag har för avsikt att vika av från den markerade leden och gena ner mot Sågviken/Granås och Tärnaby. Vis av mina tidigare smått misslyckade försök att leta en egen väg genom skogen är jag lite fundersam hur det hä

Dagarna rullar på. Man skulle tro att jag är helt fri från allt vad rutiner hete r, men så är inte fallet. Man skapar nya rutiner för att allt ska flyta på. Isynnerhet vid tältningen. Allt görs i en viss ordning, allt placeras på samma plats som dagen innan. Man vet var man hittar saker och ting. Kvällsrutinerna ser ut som följer: När jag väl kommit på plats sätts tältet upp . En sittgrop skottas i absiden. Samtidigt som fotogenköket startas tas skidskorna av och lägerskorna på. Värmebyxor och dunjacka likaså. Blöta kläder (innersockar, fuktspärr, mössa, handskar och underställströjan) hängs upp i tältet. Sovsäcken som också är rejält fuktig från natten innan tas fram. Fotogenköket lyfts försiktigt in i tältet för att torka allt detta. Samtidigt som Bloggen uppdateras intas ett sent fika med kex. Middagsbestyren börjas med att snö tinas i abaiden. Makaroner, spenat, korv, bacon kokas/steks och rikligt med smör tillsätts. Efter att middagen är avklarad lyfts köket åter in i tältet