Vita bandet 2019 Håkan Tyrén

Första vilodagen. Den är både taktiskt och välbehövlig. Tid för kroppen att återhämta sig men också för vädret att komma till sans. Om man törs lita på SMHI så kommer det att bli kallare och frysa på. Jag går ner till byn. Nästan varje gång jag kommer till ett nytt ställe förundras jag över varför man valt att bosätta sig just på den här platsen? Vad är det för förutsättningar som styrde? Bra fiske? Goda förutsättningar för odling? Gynnsamt höjdläge så att potatisblasten inte skulle frysa så tidigt på hösten? Hade man råd att bara se skönheten i en plats och slå sig ner av just den anledningen? Idag är det mer uppenbart. Läget styr och är en stor del av värdet. Att bo på rätt hylla kostar extra, nära lekplatsen, i rätt omgivning och med samma typ av människor. Det är en identitet och tillhörighet som också måste framgå för att få ett värde. Potatisblasten har kommit i skymundan. Vi har för mycket pengar. Tankar för dagen: Den som vet när man har tillräckligt är rik.

Det är nog första gången jag tältat i en plogvall. Den ruttna snö gör att det blir genomslag och det är hopplöst att få någon bra tältbotten på annat sätt än den snörikare plogvallen. Man tager det man haver. Morgonen bjuder på stormbyar och blötsnö. Det verkar vara standardväder här. Allt annat överraskar. Jag planerar att ta mig ner till Valsjöbyn idag och trots stormvarningar så ligger terrängen framför mig i ett låglänt landskap och inget som behöver påverkas av vädret. Det blir en utmaningarnas dag. Skoterleden jag följer övergår i grusad och upptinad väg. Jag försöker hålla mig i kanten för att skona både skidor och pulka, med blygsam framgång. Äntligen en skoterled som jag kan följa istället. Den är uselt markerad och än sämre röjd. Snön är så rutten att skidor ömsom bär ömsom brister. Är det inte det här du önskar? Utmaningar för att utvecklas? Att lära sig hantera situationer som tillsynes känns hopplösa? Att behålla lugnet, inte stressa, trots att du inte kommer framåt

Det har stormat ordentligt i natt. Tältet skakade så att jag i vissa vindbyar trodde att det skulle rivas sönder. Morgonen är betydligt lugnare, men nattens blötsnö har övergått i lätt regn som driver i vinden. Sikten är usel. Det ligger tjock isbark på tältlinor, skidor, stavar, pulka. Jag avvaktar. Med det överskott av fotogen jag har börjar den smått omöjliga uppgiften att torka filtinnerskorna och yllesockarna. Det här är utan tvekan den blötaste vinterturen jag varit på hittills. Borde ändra namnet till "Våta bandet". Regn och blöta isar. Vad kan man mer förvänta? En liten önskan om en solig vinterdag?  Vädret blir som det blir när det är som det är. Inget som går att påverka. Bara att se tiden an. Det lättar upp och jag river tältet. Tar mig över passet och ner mot Åbervattnet. Det är isigt och förhållandevis brant. Pulkan välter i skrå-körningen. Jag tänker om och kopplar lös pulkan, sätter skidor och stavar längst upp och sätter mig själv längst fram för att bro

Jag vaknar till ytterligare en gråmulen dag där regntunga skyar hotar. Jag följer samma gammal skoterspår jag följde igår med förhoppning om att det går i riktning mot Tjoeve och Stor-Mjölkvattnet. Efter ett tag inser jag att så inte alla är fallet. Jag fortsätter ospårat uppströms bäcken. Snön börjar att "ruttna" av all värme och nederbörd och ger en lite opålitlig bärighet. Det är småkuperat och blockigt. Jag börjar förstå att det här kan kommat att ta tid. Det är mer uppför än jag trott. Tålamod, med tålamod bryter man ned backar. Det börjar luta åt andra hållet. Jag närmar mig Tjorve och hittar skoterspår som leder mig rätt. Även Stor-Mjölkvattneta vattensystem är reglerat. Det ser till en början lovande ut. Blank is och bara ett par centimeter vatten på isen. Det går lätt. Lite för lätt. Snart kommer partier med decimeterdjup vatten och jag inser att även idag kommer jag vara plaskvåt om skor och sockar. Jag följer skoterleden upp till Stor-Burvattnet. Här tar leden

Jag funderar både en och två gånger om jag ska ta en vilodag i Kolåsen med ytterligare en övernattning.  SMHI har förvarnat om en klass 2 varning, framför allt kopplat till starka vindar. Det som jag är mest brydd över är dock ett lätt, men ihållande regn större delen av dagen. När det blev en justering av prognosen till det bättre var jag snabb att packa pulkan. Regnbyarna verkade till stora delar fastna i Skäckerfjällen och byta upp delar av molntäcket. Hela förmiddagen ser riktigt bra ut. Det är först när jag kommit fram för att korsa Torrön det börjar blåsta och regna på allvar. Jag letar mig ut längs isen på den reglerade sjön. Vinden trycker på och pulkan kommer passerande förbi och tar över styrningen av ekipaget. Jag följer med som en fripassagerare på den blanka isen. Till sist får jag fast skidornas stålkanter och får stopp på den skenande pulkan. Isen ser inte pålitlig ut! Äldre uppbrutna isblock ligger insprängda under ytan. En gammal återfrusen råk? Jag viker av och

Tidsbegreppen börjar så sakteliga suddas ut. När jag kom till Kolåsen meddelade dem att det bara var ett rum ledigt under helgen.  -Men jag ska bara stanna över natten påpekade jag. -Det är lördag idag svarade hon. -Ok. I Kolåsen träffade jag på teamet "The greatest Polaris adventure" ett brokigt men ändå homogent "gubb-gäng" som årligen tar en gemensam weekend för att köra skoter. De verkar ha förbaskat roligt tillsammans! Vi börjar samtala om våra olika intressen, om skotrar och skidmärken om vartannat, högkamsmattor och a-armar blandat med fiskfjällsbelag och "fellelås". Det kan tyckas väldigt avlägset att skoterförare och skidåkare har så mycket gemensamt, men om man tar sig tid att lyssna, fråga och berätta så finns ofta en ömsesidig respekt för att vi har just olika intressen, men också flera likheter. Att uppleva, söka nya vägar och nya utmaningar. Att minnas fjolårets värsta fastkörning och glädjen i att komma lös. Vi kanske strävar efter s

Jag åker i en kuperad terräng från Anjan till Kolåsen. Naturen skiftar från små ravindalar med gammal grov granskog full av garnlav till lågfjäll med vindpinade björkar och tuktade granar. Det är varmt, svettigt och i det närmaste vindstilla. Då och då kommer små regnstänk. Lagom lite för att man ska fundera om det är någon idé ta på regnjackan. I nästa uppförsbacke åker jag bara i understället. Jag närmar mig Kolåsen. Jag planerar att stanna över natten på fjällanläggningen och torka upp all utrustning, ta en dusch och tvätta kläder. Göra ett anständigt försök att i lukta mer människa än gris. Termometern visar +9°C. Makalöst. Det känns som våren flämtar bakom pulkan. Sjön ligger spegelblank med vatten på isen. Det kommer att vara dålig internetanslutning fram till Valsjöby, så uppdateringen kommer att halta betänkligt. Tankar för dagen: Att göra misstag är en väsentlig del av vår kreativitet. Det är inte alltid man vet vad man håller på med eller vart det bär.

Nästa allt fuktigt i tältet. Kondens som lägger sig på sovsäcken, innertältet, yttertält, överallt där det finns en yta. Jag hör att regnar mot tältduken. Inget önskeväder. Jag packar allt färdigt i tältet och när det är dags att lyfta allt i pulkan ska det gå fort. Det har redan lagt sig en isskorpa med underkylt regn på tältet. Skaka av och riv. Regnjacka och skalbyxor, det är det enda sättet att hjälpligt skydda sig, men småregnandet håller i sig hela dagen och alla kläder blir till sist våta av svett och regnvatten. Jag åker längs leden mot Stor-Rensjön. Regnet som fryser till is när det möter snö skapar inget bra fäste för skidorna, men så fort det är flackt eller utför går det undan. Det blir inga långa raster, lunchen blir på stående fot i den glesa hällmarkstallskogen uppe på Grundtjärnsvalen.  En gammal led går raka vägen ner mot Gråviken. På vissa kryssmarkeringar växer det så mycket lav att det inte syns om det är ett träkryss under! Leden kortar av sträckan med nästa

Det är tredje morgonen i rad som jag vaknar till dalripe-kackel. Ett bra sätt att starta dagen. Färden går vidare över Middagsfjället i ett grått snöfall. Krafterna kommer och går i vågor, ömsom går det riktigt bra, ibland kommer perioder då det bara tar stopp. Allt går i vågor. Man pratar om kompassens missvisning, men kartans missvisning talar ingen om. Man åker och åker och inget händer. Man kommer inte framåt. Det står till synes still. Den kraftinsats som tillförs står inte i paritet med den sträcka tillryggaläggs. Någon måste prata med Lantmäteriet om detta. Förutom dal- och fjällripor har det inte varit sparsamt andra fågelarter under den här resan. Idag dök det utan förvarning upp två adulta jaktfalkar framför mig, på jakt efter just dalripor. Helt plötsligt händer det, utan förvarning. Ett "golden moment", lika fort som det dyker upp, lika fort försvinner det. Kameran hinner inte med. Det blir en bild som fastnar i minnet. Tacksamhet är det jag känner. Jag råka

Det snöar lätt. SMHI hade lovat sol hela dagen, men det kom på skam. Uppe på fjället är det dålig sikt. Hur var det nu med dessa förväntningar? Allt är upp till mig att hantera dem. Jag åker upp till Åhlénstugan och vidare längs skoterleden österut mot Rensjönäset. Det går trögt idag. Jag svettas, sliter och kommer ingen vart känns det som. Alla dagar ter sig olika. Tar en tidigare lunch och återfår krafterna. Det är märkligt vad snabbt allt kan vända. Viker av norrut på Norder-Rensjön och ser på långt avstånd en stor byggnad. Har jag orienterat rätt? Den är så stor att den syns på 5 kilometer. Funderar först om det kan vara en järnvägsstation, men det går ingen järnväg dit. När jag väl kommer närmare ser jag att det är ett rosa kråkslott. Googlar fram att det tydligen är det en jaktvilla av sällan skådat slag som något alldeles för rik person lät bygga i slutet av 1800-talet. Märklig byggnad på fel plats som får en att reagera om man inte har sett den förut. Slår läger nedanför back

Tältlivet är en kompakt livssätt som kräver organisation. Morgonrutinerna består av följande: När man väl tvingat sig ur sovsäcken, vilket vanligtvis sker efter att man blivit alldeles för pissnödig för att ligga kvar. Väl uppe startas fotogenköket i absiden. Har man varit förutseende finns det redan vatten i kastrullerna, annars är det bara att smälta snö. Under tiden blandas gårdagskvällens termosvatten med torrmjölk (som då är lite halvvarm) med müssli och utgör dagens frukost. Snösmältningen fortsätter men att fylla 1-liters termosen med kokande vatten, ytterligare 1,5 liter varmvatten fylls i flaskor och blandas med sportdryck eller nyponsoppan och placeras i sovsäcken för att hålla sig varma under dagen. Med en arctic bedding kommer man åt dem utan större ansträngning när helst man blir törstig. Mattermosen förbereds med 1 dl ris, makaroner eller potatismos som blandas med en halv påse av någon typ av torrsoppa. Vatten fylls på och skakas. Det hela toppas med en stor klick smö

Har blåst en frisk vind hela natten. Tältet rivs och jag följer leden till vindskyddet vid Miesehketjahke viker sedan av Fruntimmersklumpen på norra sidan för att gå vidare norrut via Spåime till Ulvåtjärn. Hela dagen har jag haft en vind från sydväst som gjort att jag ibland haft den i ryggen fått extra hjälp, ibland kommit från sidan och mer skapat obalans. I området mellan Helags, Sylarna, Storulvån och Blåhammaren finns det gott om leder som går åt alla möjliga håll. Antalen vindskydd är också talrika, vilket kanske är bra eftersom fjällen är förhållandevis runda och det finns inte mycket att gömma sig bakom när vinden tar i. I morgon väntar Storlien om vädret vill. Tankar för dagen: Vad gör jag här? Ställ den frågan oftare.

Efter en natt i vindskyddet hade stormen bedarrat. Fortsatte min färd över mer eller mindre renblåsta fjällhedar. Förbi Fältjägarstugan och backarna upp mot Helags. På de barblåsta fläckarna ligger ett islager som gör att inte ens stighudarna för något grepp. Tålamodet prövas. Jag passerar förbi Helagsstugorna och slår åter upp tältet. Jag har med en liten radio med mig och igår slog jag på den för första gången. De pratade om tjafs och skvaller. Jag slog av efter 5 minuter och det blev åter behagligt tyst. Det tar ett tag innan allt landar. Alla tankar börjar fokusera kring det man gör för stunden. Mediabruset av TV-reklam, skvaller eller nyheter om Donald Trumph senaste twitter och alla kommentaren som följer på dem är borta. Min värld avgränsas för närvarande av det synfält som jag har i blickfånget, varken mer eller mindre. Jag tror att det är det stora värdet av en sådan här tur, att stänga ute stora delar av Världen. De mail som plingar till i inkorgen får ligga obesvarade om

Som ni kanske märker sker uppdatering av bloggen lite stötvis beroende på telefontäckning. Ibland har jag kompletterat med någon bild eller text i ett tidigare inlägg. Det är lite "mäckligt" att göra detta med en telefon och klumpiga fingar.

River lägret och skidar vidare längs leden mot Hästkläppen och Ösjöstugan. Snöytan är glaserad av en varm vind som gjort den isig. Skidornas fiskfjällsbelag greppar inte alls och stighudarna åker på och av hela tiden. Ner mot Ösjösjön möter pistade spår igen. Fördelen med att aldrig åket i området är att man inte vet vad som väntar. Jag känner röklukt och blir varse att det finns en servering i Ösjöstugan! Kaffe, smörgås och dricka. Rådfrågar samtidigt om bästa väg för att komma förbi Ramundberget. Det slutar med att jag väljer skoterleden, ett val som jag i efterhand inte ångrar. De svåraste vägvalen är när man närmar sig bebyggelse. Det vimlar av leder som kan vara allt från pistade till helt opreparerade. Jag inser att den typ av terräng som jag lärt mig uppskatta mest är jämnt sluttande motlut, sådan där "lönn-dryga" fjällsluttningar som har en tendens att aldrig vilja ta slut. Just där kan man falla in i en lagom, behaglig rytm. Inga branta upp- eller utförslöpor. De

Skoterpåret som vi följde igår viker av efter några hundra meter och det blir ett pulsande efter ledmarkeringarna. Vid Broktjärnkojan början stigningen uppför Rödfjället. Det är brant och pulkan gör allt för att dra mig tillbaka. Varför tog jag med 12 liter fotogen? 4 liter hade räckt till Storlien. De återstående 8 litrarna fungerar bara som ballast. Färden går vidare över Rödfjället och vidare nedför de branta backarna mot Tänndalen. Här får jag också hjälp av en tung pulka som skjuter på så mycket den bara kan. Jag är svettig och sliten när jag kommer till Tänndalen. Hittar först en brant och besvärlig väg. Ska det vara såhär hela vägen upp på fjället? Pratar med några personer som åker skidor. Det pistade spår som jag till slut hittat leder tydligen hela vägen upp på fjället! Märkligt vad tankar och känslor svänger under dagen. Man ska inte ta dem på för stort allvar. Allting förändras, hela tiden. Jag åker upp längs det pistade skidspåret och inser att den utmaning jag förvänt

Jag äter frukost, värmer vatten och river lägret. Spåren är fina och färden ner mot Rogenstugan går utan missöden trots en del kupering genom Rogens blockiga och tallbevuxa terräng.  Leden mot nordväst som jag ska följa är tillsynes helt okörd frånsett två skidspår. Efter en timma kommer jag ikapp det två tyska som startade en dag före mig från Grövelsjön. De är också på väg mot Treriksröset och vi tar följe ett tag, men vi har olika färdtempo. Färden går vidare längs den ospårade leden över  Östra och Västra Rödsjön, där jag möter två skotrar. Naturbevakare från Funäsdalen. Det blir en del prat om rovdjur och inventering, gamla "kollegor" emellan. Vid Skedbrostugan kommer tyskarna ikapp jag åker vidare ytterligare några kilometer innan jag slår läger. Tyskarna kommer när jag slagit upp lägret och vi gör varandra sällskap. Tankar för dagen: Varför är en kilometer mycket längre på eftermiddagen?

Packade mig iväg från Grövelsjön vid 8-tiden. Det hade kommit 10 cm nysnö under natten och en byig vind som  flyttande snön vilket gjorde dragandet av pulkan betydligt tyngre. Det funkar aldrig att hålla snigelfart för att inte bli svettig med en tung pulka. Efter en kvart pulsande uppför fjällsluttningen vid Grövelsjön är svetten ett faktum.  Väl på fjället planar terrängen ut och jag fortsätter på leden mot Hävlingen-Nedre Grötsjön och över Bredåsjön innan jag slår läger. Totalt har jag avverkat 25 km. Onödigt långt, men jag känner mig själv alldeles för väl. Det finns en inneboende rastlösthet som brukar "landa" efter några dagar.  När jag ska laga middagen, köttbullar och makaroner blir jag varse att köttbullarna ligger kvar hemma i frysen (kolla Lena, annars ligger dem på något mer olämpligt ställe). Får tänka om. Hade slängt med några paket bacon  som "extra bonus". Det får bli räddningen till en gryta som i övrigt består av makaroner och hericonverts.  Det är

Äntligen framme! Inga fler byten. Bara en enkelbiljett till Treriksröset kvar. Ställa kursen hemåt, följa kompassens röda nål, hur svårt kan det va? Förutom ett trevligt bemötande i Grövelsjön blev jag positivt överraskad över hur man lyckats locka så många turskidåkare till en och samma plats. Jag räknade till 70 par skidor och 4 skotrar framför anläggningen. I Norrbotten går det ca 70 skotrar på 1 skidåkare. Packade om pulkan så att den är redo för avfärd imorgon. Unnade mig att boka ett rum för natten och äta en trerätters middag. Det stundar två månader i tält och knappast några trerätters. Ser verkligen fram emot att sätta på skidorna spänna fast pulkan imorgon och bara åka, nästa HELA VINTERN!  Bara att ta vara på tillfället och fånga ögonblicket.

Idag har jag hoppat på tåget som ska ta mig till Grövelsjön och utgångspunkten för Vita bandet. Den tunga pulkan i kombination med den egentillverkade rullvagnen har en förmåga att bromsa upp framfarten betänkligt. De smala hjulen som skulle rulla lätt över hårda underlag borrar ner sig i de snöbelagda perongerna, både i Gällivare och Luleå. Det hjälpte föga att jag igår modifierade kärran och monterade ytterligare två hjul på den. Att äntra varje nytt tåg har varit ett styrkeprov, och det har varit en utmaning med att hitta en plats där pulkan inte står ivägen. Det var bara tur att jag lyckades få en egen sovkupé dit jag baxade in pulkan. Några fler hade inte fått plats. Imorgon fortsätter utmaningarna med fler tåg och bussbyten.