Dag 9
Det är tredje morgonen i rad som jag vaknar till dalripe-kackel. Ett bra sätt att starta dagen.
Färden går vidare över Middagsfjället i ett grått snöfall. Krafterna kommer och går i vågor, ömsom går det riktigt bra, ibland kommer perioder då det bara tar stopp. Allt går i vågor.
Man pratar om kompassens missvisning, men kartans missvisning talar ingen om. Man åker och åker och inget händer. Man kommer inte framåt. Det står till synes still. Den kraftinsats som tillförs står inte i paritet med den sträcka tillryggaläggs. Någon måste prata med Lantmäteriet om detta.
Förutom dal- och fjällripor har det inte varit sparsamt andra fågelarter under den här resan. Idag dök det utan förvarning upp två adulta jaktfalkar framför mig, på jakt efter just dalripor. Helt plötsligt händer det, utan förvarning. Ett "golden moment", lika fort som det dyker upp, lika fort försvinner det. Kameran hinner inte med. Det blir en bild som fastnar i minnet. Tacksamhet är det jag känner. Jag råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Nio dagar tar det innan just den händelsen dyker upp.
Jag kommer ner i skogslandet och åker förbi Skalstugan och fortsätter ytterligare ett par kilometer. Det blir bara dags att slå läger.
Tankar för dagen:
Om man bara är ute i naturen när det är soligt och varmt och inte när det snöar och blåser, går man miste om halva nöjet.
Färden går vidare över Middagsfjället i ett grått snöfall. Krafterna kommer och går i vågor, ömsom går det riktigt bra, ibland kommer perioder då det bara tar stopp. Allt går i vågor.
Man pratar om kompassens missvisning, men kartans missvisning talar ingen om. Man åker och åker och inget händer. Man kommer inte framåt. Det står till synes still. Den kraftinsats som tillförs står inte i paritet med den sträcka tillryggaläggs. Någon måste prata med Lantmäteriet om detta.
Förutom dal- och fjällripor har det inte varit sparsamt andra fågelarter under den här resan. Idag dök det utan förvarning upp två adulta jaktfalkar framför mig, på jakt efter just dalripor. Helt plötsligt händer det, utan förvarning. Ett "golden moment", lika fort som det dyker upp, lika fort försvinner det. Kameran hinner inte med. Det blir en bild som fastnar i minnet. Tacksamhet är det jag känner. Jag råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Nio dagar tar det innan just den händelsen dyker upp.
Jag kommer ner i skogslandet och åker förbi Skalstugan och fortsätter ytterligare ett par kilometer. Det blir bara dags att slå läger.
Tankar för dagen:
Om man bara är ute i naturen när det är soligt och varmt och inte när det snöar och blåser, går man miste om halva nöjet.
