Dag 29
et går alltid fortare att komma iväg när man bor inhyrd. Rinnande vatten och vattenkokare, vilket lyx!
Av de tips jag fick av Anders igår, så går den absolut bästa vägen mellan Tärnaby och Ammarnäs via Norra Fjällnäs och Biellojaure. Han må vara partisk eftersom han själv bor i N Fjällnäs, men samtidigt vet han bättre än någon annan vilka leder som är att rekommensera.
Jag skidar bort till Tärnafors och följer skoterleden som går över Geavhtavaartoe. I N Fjällnäs får jag sällakap av två hundar, en korsning (?) och en finnspets. Finnspetsen blir fasligt glad och vill absolut följa med på Vita bandet. Varje försök att med bestämdhet säga till den att gå hem nonchaleras fullständigt. Varje gång jag fortsätter framåt blir den lika glad och ska skutta med. Tillslut måste jag gå tillbaka och knacka på i det hus där det hör hemma och be husse att hålla hunden inomhus ett tag, annars kommer den att följa med till Gällivare.
Jag fortsätter upp till Biellojaure via den markerade leden till bosättningen med samma namn i sjöns nordöstra ända. Där blir det stopp! Ute på gården står 80-åriga Birgitta och väntar på mig. "Jag hörde av Ture att du var på väg. Jag har väntat på dig. Nu går vi in och dricker kaffe!"
Ture var finnspetsägaren i N Fjällnäs. Han hade förvarnat Birgitta att det var skidåkare på väg. Varje tillfälle till sällskap tas tillvara. Birgitta bor helt ensam mitt ute i väglöst land efter att maken hade dött för några år sedan. Att flytta in till Tärnaby var det inte tal om. "Då hade jag dött inom en månad! Det är här jag trivs och det är här jag vill bo."
Hon berättar att det var en skidåkare här förra veckan, men han hann smita uppför backen innan jag fick tag i honom. Han blev utan kaffe!
Birgitta är forrfarande pigg i tanken, där saknas inget. Däremot har hon en viss reumatism som gör att hon inte går ut längre än på farstubron vintertid. Hon berättar att ifjol hade hon ramlat ner i en bäck som rinner ute på gårdstunet och inte kommit upp. Hon funderade om hon skulle sitta kvar till dagen efter, då det skulle komma folk på besök som kunde hjälpa henne, men det slutade med att hon ringde 112 som fick göra en utryckning. Så kan det gå.
Jag blir kvar en timma på kafferep. Dessa möten med okända människor är så ärliga. Det behövs inga namn. Tillit och öppenhet räcker. Det är som man känt varandra i flera år och man pratar om allt möjligt. Om björnmöten, räven som brukar vara på besök och som nästan äter ur handen, "bara man inte pratar, då sticker han", om blåmesarna som besöker fågelbordet. Efteråt funderar man på om man ens presenterade sig. Jag såg på ett brev hon visade att hon hette Birgitta. Jag tror inte hon uppfattade mitt namn, men det är helt ovidkommande. Det är mötet som är det viktiga.
Jag drar upp pulkan för den kilometerlånga backen innan jag slår läger. Kafferepet drogt ut på tiden, med det var värt varje minut.
Tankar för dagen:
Det är inte alltid som de viktigaste egenskaperna är synbara.
Av de tips jag fick av Anders igår, så går den absolut bästa vägen mellan Tärnaby och Ammarnäs via Norra Fjällnäs och Biellojaure. Han må vara partisk eftersom han själv bor i N Fjällnäs, men samtidigt vet han bättre än någon annan vilka leder som är att rekommensera.
Jag skidar bort till Tärnafors och följer skoterleden som går över Geavhtavaartoe. I N Fjällnäs får jag sällakap av två hundar, en korsning (?) och en finnspets. Finnspetsen blir fasligt glad och vill absolut följa med på Vita bandet. Varje försök att med bestämdhet säga till den att gå hem nonchaleras fullständigt. Varje gång jag fortsätter framåt blir den lika glad och ska skutta med. Tillslut måste jag gå tillbaka och knacka på i det hus där det hör hemma och be husse att hålla hunden inomhus ett tag, annars kommer den att följa med till Gällivare.
Jag fortsätter upp till Biellojaure via den markerade leden till bosättningen med samma namn i sjöns nordöstra ända. Där blir det stopp! Ute på gården står 80-åriga Birgitta och väntar på mig. "Jag hörde av Ture att du var på väg. Jag har väntat på dig. Nu går vi in och dricker kaffe!"
Ture var finnspetsägaren i N Fjällnäs. Han hade förvarnat Birgitta att det var skidåkare på väg. Varje tillfälle till sällskap tas tillvara. Birgitta bor helt ensam mitt ute i väglöst land efter att maken hade dött för några år sedan. Att flytta in till Tärnaby var det inte tal om. "Då hade jag dött inom en månad! Det är här jag trivs och det är här jag vill bo."
Hon berättar att det var en skidåkare här förra veckan, men han hann smita uppför backen innan jag fick tag i honom. Han blev utan kaffe!
Birgitta är forrfarande pigg i tanken, där saknas inget. Däremot har hon en viss reumatism som gör att hon inte går ut längre än på farstubron vintertid. Hon berättar att ifjol hade hon ramlat ner i en bäck som rinner ute på gårdstunet och inte kommit upp. Hon funderade om hon skulle sitta kvar till dagen efter, då det skulle komma folk på besök som kunde hjälpa henne, men det slutade med att hon ringde 112 som fick göra en utryckning. Så kan det gå.
Jag blir kvar en timma på kafferep. Dessa möten med okända människor är så ärliga. Det behövs inga namn. Tillit och öppenhet räcker. Det är som man känt varandra i flera år och man pratar om allt möjligt. Om björnmöten, räven som brukar vara på besök och som nästan äter ur handen, "bara man inte pratar, då sticker han", om blåmesarna som besöker fågelbordet. Efteråt funderar man på om man ens presenterade sig. Jag såg på ett brev hon visade att hon hette Birgitta. Jag tror inte hon uppfattade mitt namn, men det är helt ovidkommande. Det är mötet som är det viktiga.
Jag drar upp pulkan för den kilometerlånga backen innan jag slår läger. Kafferepet drogt ut på tiden, med det var värt varje minut.
Tankar för dagen:
Det är inte alltid som de viktigaste egenskaperna är synbara.
