Dag 30
Igår när jag slog upp tältet kom en skoter och körde upp spåret. Vilken tur!
I morse när jag vaknade hade det snöat 15 cm och drevat. Inte ett spår var synligt. Vilken otur!
Det handlar så mycket om att ta det som det är. Förutsättningarna förändras hela tiden. Inget är statiskt.
Jag pulsar mig fram i fjällbjörkskogen och sakta kommer jag på lite högre nivå. Där blir snön hårdare. Det är en bra led som är jämn och inte kräver en massa klättring med pulkan. När jag närmar mig Stor-Tjulträsket väljer jag att slå in på Kungsleden. Det blir lite mer kupering men ravinen ner mot Tjulträsket är riktigt brant och inte kul att åka ner med pulka bakom. Jag slår läger ett par kilometer innan Aigerstugan.
Igår passerade jag troligen halva sträckan för Vita bandet.
Det som är en del av tjusningen med Vita bandet är att ingen kan på förhand veta vad som väntar. Ingen kan med säkerhet veta hur man kommer att hantera den tidsmässiga och rumsliga utmaning som det erbjuder. Du kastar dig ut på resa där du omöjligen kan veta vad detta kommer att "ge" tillbaka. Har det något egenvärde? Det finns inga vinstgarantier på något sätt. Du måste genomföra det för att ta redan på om det finns någon "nytta" och varje individ som gör det kommer att få olika svar.
Det enda jag vet är att det ger tid för reflektion, det ger nya "tankar för dagen" och en möjlighet att just hantera sina förväntningar, alla nya förutsättningar som förändras hela tiden, att släppa kontrollen. Ta det som det kommer, dag för dag. Det är upp till var och en att avgöra om det är "förnuftigt" eller ej.
Tankar för dagen:
Vita bandet är inte bara en sträcka som ska åkas för att komma fram till målet.
Det är själva vägen är det viktigaste målet.
I morse när jag vaknade hade det snöat 15 cm och drevat. Inte ett spår var synligt. Vilken otur!
Det handlar så mycket om att ta det som det är. Förutsättningarna förändras hela tiden. Inget är statiskt.
Jag pulsar mig fram i fjällbjörkskogen och sakta kommer jag på lite högre nivå. Där blir snön hårdare. Det är en bra led som är jämn och inte kräver en massa klättring med pulkan. När jag närmar mig Stor-Tjulträsket väljer jag att slå in på Kungsleden. Det blir lite mer kupering men ravinen ner mot Tjulträsket är riktigt brant och inte kul att åka ner med pulka bakom. Jag slår läger ett par kilometer innan Aigerstugan.
Igår passerade jag troligen halva sträckan för Vita bandet.
Det som är en del av tjusningen med Vita bandet är att ingen kan på förhand veta vad som väntar. Ingen kan med säkerhet veta hur man kommer att hantera den tidsmässiga och rumsliga utmaning som det erbjuder. Du kastar dig ut på resa där du omöjligen kan veta vad detta kommer att "ge" tillbaka. Har det något egenvärde? Det finns inga vinstgarantier på något sätt. Du måste genomföra det för att ta redan på om det finns någon "nytta" och varje individ som gör det kommer att få olika svar.
Det enda jag vet är att det ger tid för reflektion, det ger nya "tankar för dagen" och en möjlighet att just hantera sina förväntningar, alla nya förutsättningar som förändras hela tiden, att släppa kontrollen. Ta det som det kommer, dag för dag. Det är upp till var och en att avgöra om det är "förnuftigt" eller ej.
Tankar för dagen:
Vita bandet är inte bara en sträcka som ska åkas för att komma fram till målet.
Det är själva vägen är det viktigaste målet.
