Dag 31
Det ligger snö på yttertältet. Jag sparkar till tältduken medan jag ännu ligger i sovsäcken. Snön rasar ner. Det blir avsevärt ljusare på en gång. Jag kliver upp och blir överraskad av att vädret ser riktigt bra ut!
Igår när jag slog läger var sikten usel, nu ser man hela landskapet. En stor fjällbrant med hängdrivor ligger bara en bit bort. Uppenbart lavinfarligt. Ibland är det bra att följa leder.
Jag genar förbi Aigerstugan och åker mot Ammarnäs. Det börjar snart slutta nedåt. Skoterspåren blir fler och fler. Lukten av tvåtaktsolja skvallrar om att jag börjar närma mig. I en kurva måste jag kasta mig åt sidan då en skoter kommer i full fart, och så ytterligare två. De verkar alltid ha så fasligt bråttom överallt.
Jag handlar lite extra, unnar mig en dagens lunch på Ammanäsgården och glider sedan vidare. Det är alltid svårast att hitta vägar ut ur byar och samhällen. Det är skoterspår överallt, skyltar som pekar åt alla möjliga håll och en skylt som pekar mot Kungsleden N, den tror man att man ska följa, men icke, det är sommarleden som går där! Jag tar det säkra kortet och följer vägen till bron över Vindelälven och fortsätter skoterleden till Höbäcken. Rätt val, utan tvekan. Där fortsätter Kungsleden upp på fjället. Jag följer den upp mot trädgränsen innan jag slår läger för natten. På leden mot Höbäcken möter jag en grupp med snöskor och pulka. Vi hejar på varandra, men de är uppenbart inte från Sverige. Måste vara ett elände att promenera på snöskor och inte få ett glidande steg som hjälper till framåt. För att inte tala om nedförsbackarna som man åker utför utan ansträngning. Måhända är det kanske ett värre elände om man aldrig åkt skidor, då kanske snöskor är att föredra. Det är lätt att fördöma och nedvärdera, förlåt.
Imorgon är en stor dag. Jag återkommer till det.
Tankar för dagen:
Det är inte vår inre styrka, utan vår svaghet som gör oss till människor.
Igår när jag slog läger var sikten usel, nu ser man hela landskapet. En stor fjällbrant med hängdrivor ligger bara en bit bort. Uppenbart lavinfarligt. Ibland är det bra att följa leder.
Jag genar förbi Aigerstugan och åker mot Ammarnäs. Det börjar snart slutta nedåt. Skoterspåren blir fler och fler. Lukten av tvåtaktsolja skvallrar om att jag börjar närma mig. I en kurva måste jag kasta mig åt sidan då en skoter kommer i full fart, och så ytterligare två. De verkar alltid ha så fasligt bråttom överallt.
Jag handlar lite extra, unnar mig en dagens lunch på Ammanäsgården och glider sedan vidare. Det är alltid svårast att hitta vägar ut ur byar och samhällen. Det är skoterspår överallt, skyltar som pekar åt alla möjliga håll och en skylt som pekar mot Kungsleden N, den tror man att man ska följa, men icke, det är sommarleden som går där! Jag tar det säkra kortet och följer vägen till bron över Vindelälven och fortsätter skoterleden till Höbäcken. Rätt val, utan tvekan. Där fortsätter Kungsleden upp på fjället. Jag följer den upp mot trädgränsen innan jag slår läger för natten. På leden mot Höbäcken möter jag en grupp med snöskor och pulka. Vi hejar på varandra, men de är uppenbart inte från Sverige. Måste vara ett elände att promenera på snöskor och inte få ett glidande steg som hjälper till framåt. För att inte tala om nedförsbackarna som man åker utför utan ansträngning. Måhända är det kanske ett värre elände om man aldrig åkt skidor, då kanske snöskor är att föredra. Det är lätt att fördöma och nedvärdera, förlåt.
Imorgon är en stor dag. Jag återkommer till det.
Tankar för dagen:
Det är inte vår inre styrka, utan vår svaghet som gör oss till människor.
