Dag 32

Rev tältet och fortsatte min färd norrut. Passerade länsgränsen och in i Norrbottens län. I somras var jag här och inventerade fågel under tre veckor. När området blir bekant känns det nästa som hemma. I backarna ner mot Stigo möter jag Eva, en f.d. kollega från LST som även hon är på långtur. Hon åkte från Abisko för fjorton dagar sedan och ska vidare ner längs Vindelälven. Vi konstaterade att skidåkare är ett utdöende släkte. En svag men bitande nordan gör att fikastunden begränsas.

Efter ytterligare en timma blir det dags för nästa stopp. En åkersork sitter och gnager på en videkvist mitt på spåret. Jag tar av mig ryggsäcken och den kommer lufsande fram till mig, klättrar upp på ryggsäcken som ligger på marken och undersöker allt med stor nyfikenhet. Vi tar ett fika tillsammans. Jag bjuder på kex, vilket uppskattas, sedan ska den fortsätta undersöka kameran, mina skidskor, bita lite i alla lösa remmar.
Ett märkligt och oväntat möte. Det skapas en sorts ömsesidig respekt för varandra. Vi diskuterar om det eventuellt kommer att bli något sorkår i år eller ej, men jag får inga konkreta svar. Jag skidar till slut vidare i en djup förundran och tacksamhet över de möten jag får vara med om på den här turen.

Tankar för dagen:
Det bästa här i livet är gratis.