Dag 33
Det blir en sådan där obeskrivligt fin vårvinterdag igen. En kall morgon, en sol som värmer och en vind som lyser med sin frånvaro.
Jag åker ner mot Adolfström, en bekväm resa nedför och vidare på isen fram till byn. Jag tar ett snabbt fika på Torvfes café/affär/minilivs.
Tänkte besöka en gammal kollega som bor i byn men han är inte hemma. Tacka för det. En sådan här dag sitter man ogärna inne. Jag ber att de ska hälsa och fortsätter vidare norrut.
Av en slump träffar jag en vindsnabb fransos som också drar pulka. Jag tror först att jag missförstår honom när han på knackig engelska berättar att han åker ca 65-70 km per dag(!). Nä, det var sant. Han skulle vidare mot Jäkkvik och kanske ytterligare 10-15 km. Jag har inte ens tagit fram den kartan ännu!
Fransosen sprätter iväg uppför backarna, iklädd tights, en underställströja med en supertunn vindjacka och på huvudet en keps med en buff virad runt öronen. Efter sig har han en Pariser-pulka som han drar med rep. Han ska vidare längs Kungsleden ända upp till Abisko. Trots att vi ska åt samma håll kommer jag inte se röken av honom med den farten.
Det är bara att inse att vi har olika sätt att färdas. Inget behöver vara sämre än det andra. Däremot tror jag inte han har tid att stanna och fika med traktens sorkar.
Jag kommer fram till Luvtaure och inser att genom Peljekaise nationalpark finns det inga skoterspår. Det tror jag inte den spänstige fransosen hade högst upp på sin önskelista. Han får äran att spåra, jag kommer en timma efter.
På kartan finns det en stuga utmarkerad. Jag åker och funderar vem som verkligen skulle vilja vara stugvärd där? Verkar ju inte vara ett ställe som är så speciellt frekvent besökt och inga fiskevatten i närheten. Jag får svaret när jag kommer fram. Det är en statlig stuga utan värdar. Jag tar in för natten och låter tältet vila.
Tankar för dagen:
Om man tror att den egna vägen är den enda, "sanna" vägen har man gått vilse. Det finns flera vägar till samma mål.
Jag åker ner mot Adolfström, en bekväm resa nedför och vidare på isen fram till byn. Jag tar ett snabbt fika på Torvfes café/affär/minilivs.
Tänkte besöka en gammal kollega som bor i byn men han är inte hemma. Tacka för det. En sådan här dag sitter man ogärna inne. Jag ber att de ska hälsa och fortsätter vidare norrut.
Av en slump träffar jag en vindsnabb fransos som också drar pulka. Jag tror först att jag missförstår honom när han på knackig engelska berättar att han åker ca 65-70 km per dag(!). Nä, det var sant. Han skulle vidare mot Jäkkvik och kanske ytterligare 10-15 km. Jag har inte ens tagit fram den kartan ännu!
Fransosen sprätter iväg uppför backarna, iklädd tights, en underställströja med en supertunn vindjacka och på huvudet en keps med en buff virad runt öronen. Efter sig har han en Pariser-pulka som han drar med rep. Han ska vidare längs Kungsleden ända upp till Abisko. Trots att vi ska åt samma håll kommer jag inte se röken av honom med den farten.
Det är bara att inse att vi har olika sätt att färdas. Inget behöver vara sämre än det andra. Däremot tror jag inte han har tid att stanna och fika med traktens sorkar.
Jag kommer fram till Luvtaure och inser att genom Peljekaise nationalpark finns det inga skoterspår. Det tror jag inte den spänstige fransosen hade högst upp på sin önskelista. Han får äran att spåra, jag kommer en timma efter.
På kartan finns det en stuga utmarkerad. Jag åker och funderar vem som verkligen skulle vilja vara stugvärd där? Verkar ju inte vara ett ställe som är så speciellt frekvent besökt och inga fiskevatten i närheten. Jag får svaret när jag kommer fram. Det är en statlig stuga utan värdar. Jag tar in för natten och låter tältet vila.
Tankar för dagen:
Om man tror att den egna vägen är den enda, "sanna" vägen har man gått vilse. Det finns flera vägar till samma mål.
