Dag 34
Packar mig iväg. Det brukar ta en och en halv timma att smälta snö, äta frukost, förbereda lunchen och packa pulkan.
Det snöar och blåser lite lagom. Just så lagom att spåren drevat igen och det blir att pulsa upp till kalfjället. Där blir det hårdare.
Tar mig över fjället och ner mot Jäkkvik. En pistmaskin har kört nya spår den sista biten och det blir en fin resa. Jämnt som ett salsgolv och mjuka kurvor. Farten ökar. Jag sträcker ut armarna och svävar ner.
I Jäkkvik väntar ett besök på affären. Jag måste handla fotogen och mat så att det räcker till Abisko, ca 15 dagar. Igår skrev jag ner en lista över det jag skulle ha. Mina cirklar rubbas när det inte finns någon Tortellini. Jag måste justera både mängden pasta och hitta på alternativa middagsrätter. Det finns inga bra alternativ. Hittar ett ekonomipack bacon på nästan 2 kg. Impulsköper det för säkerhetsskull. Glömmer en massa på listan och det slutar med att jag står i kassan för tredje gången. Förvirrad gubbe tänker de nog, med all rätt.
Fyfasen vad jag kommer att bli less på bacon!
Jag fortsätter över Hornavan i riktning mot Riebnes inser jag plötsligt att det är ovanligt tyst. Inga andra personer på affären och inga skotrar i farten. Jag tittar på telefonen och ser att det är MÅNDAG!
Aha!
Folk har hoppat tillbaka in i ekorrhjulen. Lånet till den nya skotern ska betalas. Det är bara vi opålitliga skattebetalare som tar oss friheten att åka skidor på det som kallas arbetstid, tillsammans med de pensionärer som har checkat ut ur systemet.
Spåret över berget till Riebnes är sladdat och innan jag vet ordet av så står jag på sjön. Vädret har lättat upp och det känns för tidigt att slå läger. Jag fortsätter fram till Vuonatjviken.
När jag packar snön för tälten kommer en skidåkare med pulka ut från skogen. Han har samma tanke som jag och vi slår läger på samma plats. Han heter Daniel och är från Tyskland. Har startat från Kvikkjokk och har åkt samma väg som jag ska åka. Det är märkligt att alla som är ute med skidor och pulka är från andra länder än Sverige. Har vi blivit för bekväma? Distanserat oss från naturen och upplever den istället på ett större avstånd, från skoter eller fyrhjulig?
Vad vet jag. Konsterar bara att svenskarna är inget skidåkande folk längre.
Tankar för dagen:
.......och på den stilla blå planeten far små varelser runt, ständigt är på väg någonstans. Med fullbokade kalendrar för att så fort och effektivt som möjligt hinna med allt som måste göras.
Det snöar och blåser lite lagom. Just så lagom att spåren drevat igen och det blir att pulsa upp till kalfjället. Där blir det hårdare.
Tar mig över fjället och ner mot Jäkkvik. En pistmaskin har kört nya spår den sista biten och det blir en fin resa. Jämnt som ett salsgolv och mjuka kurvor. Farten ökar. Jag sträcker ut armarna och svävar ner.
I Jäkkvik väntar ett besök på affären. Jag måste handla fotogen och mat så att det räcker till Abisko, ca 15 dagar. Igår skrev jag ner en lista över det jag skulle ha. Mina cirklar rubbas när det inte finns någon Tortellini. Jag måste justera både mängden pasta och hitta på alternativa middagsrätter. Det finns inga bra alternativ. Hittar ett ekonomipack bacon på nästan 2 kg. Impulsköper det för säkerhetsskull. Glömmer en massa på listan och det slutar med att jag står i kassan för tredje gången. Förvirrad gubbe tänker de nog, med all rätt.
Fyfasen vad jag kommer att bli less på bacon!
Jag fortsätter över Hornavan i riktning mot Riebnes inser jag plötsligt att det är ovanligt tyst. Inga andra personer på affären och inga skotrar i farten. Jag tittar på telefonen och ser att det är MÅNDAG!
Aha!
Folk har hoppat tillbaka in i ekorrhjulen. Lånet till den nya skotern ska betalas. Det är bara vi opålitliga skattebetalare som tar oss friheten att åka skidor på det som kallas arbetstid, tillsammans med de pensionärer som har checkat ut ur systemet.
Spåret över berget till Riebnes är sladdat och innan jag vet ordet av så står jag på sjön. Vädret har lättat upp och det känns för tidigt att slå läger. Jag fortsätter fram till Vuonatjviken.
När jag packar snön för tälten kommer en skidåkare med pulka ut från skogen. Han har samma tanke som jag och vi slår läger på samma plats. Han heter Daniel och är från Tyskland. Har startat från Kvikkjokk och har åkt samma väg som jag ska åka. Det är märkligt att alla som är ute med skidor och pulka är från andra länder än Sverige. Har vi blivit för bekväma? Distanserat oss från naturen och upplever den istället på ett större avstånd, från skoter eller fyrhjulig?
Vad vet jag. Konsterar bara att svenskarna är inget skidåkande folk längre.
Tankar för dagen:
.......och på den stilla blå planeten far små varelser runt, ständigt är på väg någonstans. Med fullbokade kalendrar för att så fort och effektivt som möjligt hinna med allt som måste göras.
