Dag 36
En fin kväll blev en grå morgon. Det bästa med vädret är att det ändra hela tiden. Snart bryter solen igenom och innan jag vet ordet av så är himmeln helt blå. Jag kommer fram till Västerfjäll, en liten isolerad fjällbosättning utan el (?). Jag vet inte om det finna några bofasta kvar, men en kyrka är bosättningens centrala punkt. Sannolikt har det varit en hel del liv och rörelse här förr i tiden. De flesta hus är av äldre årtal, men fritidshus och småstugor skvallrar om att en ny generation nyttjar Västerfjäll på ett annat sätt än tidigare.
Uppe i tallskogen får jag se turens första lappmes. I övrigt har det varit sparsamt med fåglar, förutom dalripor.
Jag skidar vidare mot Parka sameviste. Solen gassar på och jag svettas som en gris. Till slut åker jag i bara nätunderstället. Hoppas solen inte tar för mycket. Då kommer jag att se ut som en varmrökt kassler från topp till tå.
Från Parka går leden rakt över fjället mot Kvikkjokk. Jag bestämmer mig för att ta mig över då vädret är så bra. Klättringen är seg. Stighudarna får precis grepp, men halkar tillbaka i de värsta branterna. Det är tungt för benen, men värst är det med hälarna. De får ta en hård belastning och ömmar efter allt klättrande. Hade varit bra att avlasta med en hälhöjare, men sådana har jag ju så klart inte.
Jag slår läger strax efter vindskyddet vid Tsielejokk. Jag ser att de utfärdat en klass 1 varning för hårda vindar till imorgon eftermiddag. Hade lite tankar att gena över fjället upp i Tarradalen, men väljer nu att gå ner till Kvilkjokk istället och fortsätta upp Tarradalen den vägen.
Tankar för dagen:
Varför fastnar vi så lätt i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna?
Uppe i tallskogen får jag se turens första lappmes. I övrigt har det varit sparsamt med fåglar, förutom dalripor.
Jag skidar vidare mot Parka sameviste. Solen gassar på och jag svettas som en gris. Till slut åker jag i bara nätunderstället. Hoppas solen inte tar för mycket. Då kommer jag att se ut som en varmrökt kassler från topp till tå.
Från Parka går leden rakt över fjället mot Kvikkjokk. Jag bestämmer mig för att ta mig över då vädret är så bra. Klättringen är seg. Stighudarna får precis grepp, men halkar tillbaka i de värsta branterna. Det är tungt för benen, men värst är det med hälarna. De får ta en hård belastning och ömmar efter allt klättrande. Hade varit bra att avlasta med en hälhöjare, men sådana har jag ju så klart inte.
Jag slår läger strax efter vindskyddet vid Tsielejokk. Jag ser att de utfärdat en klass 1 varning för hårda vindar till imorgon eftermiddag. Hade lite tankar att gena över fjället upp i Tarradalen, men väljer nu att gå ner till Kvilkjokk istället och fortsätta upp Tarradalen den vägen.
Tankar för dagen:
Varför fastnar vi så lätt i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna?
