Dag 41
Det har blåst och snöat större delen av natten. Så det var med glädje jag såg att det hade klarnat upp och blivit mer eller mindre vindstilla.
Jag packar mina saker, säger hej då till och mina Holländska stugkamrater och drar vidare norrut. Sträckan från Tuoddarloubbal via Alkavare till Kiruris går på ganska hög höjd, långt ovanför trädgränsen vilket gör att man gärna vill ha bra sikt för att kunna orientera sig och undvika hängdrivor.
Det går alldeles utmärkt de första kilometrarna, sedan drar det ihop sig och börjar snöa. Successivt blir sikten sämre och sämre. För att hålka riktningen och kontrollera om det går uppför eller nedför tar jag stenar, block och vindblottor som referenspunkter. När jag är på högsta delen är det plötsligt så tätt att jag inte har en enda referenspunkt i sikte. Jag ser skidspetsarna framför mig. Över allt, var jag än titta är det vitt, vitt, vitt. Här finns inga leder att gå efter, ingen telefonräckning, ingen att dela sin osäkerhet med. Det är lätt att känna sig ensam i sådana stunder när allt bara är vitt.
Jag känner mig fram med stavarna, meter för meter. Kollar med GPS: en på telefonen för att se att jag håller kursen. Efter ett tag ser jag ett skidspår. Självklart är det mitt eget. Jag har gjort en 180° helomvändning just på den punkt där klättringen skulle övergå till lätt utförsbacke. Jag tar fram kompassen och har den framme hela tiden, kollar att jag går i nordlig riktning och smyger fram steg för steg.
Sakta börjar det lätta, jag ser en sten, sedan ytterligare en. Fler referenspunkter dyker upp och allt blir så mycket lättare. Är det flack terräng funkar det att treva sig fram, men är det kuperat och risk för hängdrivor är det både tidsödande och farligt.
Mitt i detta vita töcken hör jag en fjällripa med sitt typiska "bräkande" läte. Trygghetskänslan kommer direkt. Jag är inte ensam längre, vi är två......
När jag närmar mig Alkavare börjar det lätta upp ordentligt i väster. Jag får en fin skidtur fram till Bårajaure där jag slår läger, vindskyddat i en liten bäckravin. Tre rödrävar ser jag längs vägen.
Jag hör en helikopter på långt avstånd och funderar om de fortfarande söker efter norrmannen. Hängdrivor och raviner i kombination med dålig sikt och starka vindar är de största farorna att hantera.
Tankar för dagen:
Erfarenhet är att skapa sig rutiner genom respekt och försiktighet. Den övergår i dumdristighet när självsäkerhet och övermod får styra.
Jag packar mina saker, säger hej då till och mina Holländska stugkamrater och drar vidare norrut. Sträckan från Tuoddarloubbal via Alkavare till Kiruris går på ganska hög höjd, långt ovanför trädgränsen vilket gör att man gärna vill ha bra sikt för att kunna orientera sig och undvika hängdrivor.
Det går alldeles utmärkt de första kilometrarna, sedan drar det ihop sig och börjar snöa. Successivt blir sikten sämre och sämre. För att hålka riktningen och kontrollera om det går uppför eller nedför tar jag stenar, block och vindblottor som referenspunkter. När jag är på högsta delen är det plötsligt så tätt att jag inte har en enda referenspunkt i sikte. Jag ser skidspetsarna framför mig. Över allt, var jag än titta är det vitt, vitt, vitt. Här finns inga leder att gå efter, ingen telefonräckning, ingen att dela sin osäkerhet med. Det är lätt att känna sig ensam i sådana stunder när allt bara är vitt.
Jag känner mig fram med stavarna, meter för meter. Kollar med GPS: en på telefonen för att se att jag håller kursen. Efter ett tag ser jag ett skidspår. Självklart är det mitt eget. Jag har gjort en 180° helomvändning just på den punkt där klättringen skulle övergå till lätt utförsbacke. Jag tar fram kompassen och har den framme hela tiden, kollar att jag går i nordlig riktning och smyger fram steg för steg.
Sakta börjar det lätta, jag ser en sten, sedan ytterligare en. Fler referenspunkter dyker upp och allt blir så mycket lättare. Är det flack terräng funkar det att treva sig fram, men är det kuperat och risk för hängdrivor är det både tidsödande och farligt.
Mitt i detta vita töcken hör jag en fjällripa med sitt typiska "bräkande" läte. Trygghetskänslan kommer direkt. Jag är inte ensam längre, vi är två......
När jag närmar mig Alkavare börjar det lätta upp ordentligt i väster. Jag får en fin skidtur fram till Bårajaure där jag slår läger, vindskyddat i en liten bäckravin. Tre rödrävar ser jag längs vägen.
Jag hör en helikopter på långt avstånd och funderar om de fortfarande söker efter norrmannen. Hängdrivor och raviner i kombination med dålig sikt och starka vindar är de största farorna att hantera.
Tankar för dagen:
Erfarenhet är att skapa sig rutiner genom respekt och försiktighet. Den övergår i dumdristighet när självsäkerhet och övermod får styra.
