Dag 53
Vädret håller i sig: Strålande sol, lätta vindar och några minusgrader.
Jag skidar vidare mot Rostojaure och möter ett hundspannsgäng med 7 ekipage. De är hundförare från Norge som kör med turister. Han berättar att det är många som kör sträckan Kilpisjärvi-Kiruna, nästan dagligen går det hundspann den här vägen, vilket jag blivit varse.
Före Omatvare, ca 7 km innan Rostojaure viker jag av och går västerut. Jag håller höjden och kommer ut på Rostojaure vid Bardaluokta, ett sameviste med en massa folk i stugorna. Jag åker vidare och hamnar i Norge innan det blir lugn och ro. Pältsan tornar upp sig mot horisonten. Det är den nordligaste, riktigt höga fjälltoppen i Sverige och symboliserar samtidigt slutet på den här turen. Det är inte långt kvar nu.
Efter mer än femtio dagar på tur med endast fyra vilodagar har jag kommit i riktigt bra åkform. När föret är bra så åker jag utan större bekymmer 30 kilometer på en dag om det inte är alltför kuperat. Det var en omöjlighet tidigare. Dagarna har ju också blivit längre, men det är sällan eller aldrig jag har åkt längre än till klockan 16.
Jag tycker lite synd om mina fötter. Sockarna luktar vedervärdigt. Det är bra att näsan är placerad långt ifrån tårna. Det finns en del fördelar med att vara lång.
Det ryktas om att det eventuellt ska bli sorkår i år, men jag har sett förvånansvärt lite spår och spillning. Den första lämmeln såg jag igår, men spår har det bara varit mycket av söder om Adolfström, där jag stötte på åkersorken. Nu ska tilläggas att den största aktiviteten sker under snön, och spårförhållandena har på vissa sträckor varit usla, men tillåt mig tvivla en smula.
Tankar för dagen:
Först då något går förlorat uppskattar man det till fullo.
Jag skidar vidare mot Rostojaure och möter ett hundspannsgäng med 7 ekipage. De är hundförare från Norge som kör med turister. Han berättar att det är många som kör sträckan Kilpisjärvi-Kiruna, nästan dagligen går det hundspann den här vägen, vilket jag blivit varse.
Före Omatvare, ca 7 km innan Rostojaure viker jag av och går västerut. Jag håller höjden och kommer ut på Rostojaure vid Bardaluokta, ett sameviste med en massa folk i stugorna. Jag åker vidare och hamnar i Norge innan det blir lugn och ro. Pältsan tornar upp sig mot horisonten. Det är den nordligaste, riktigt höga fjälltoppen i Sverige och symboliserar samtidigt slutet på den här turen. Det är inte långt kvar nu.
Efter mer än femtio dagar på tur med endast fyra vilodagar har jag kommit i riktigt bra åkform. När föret är bra så åker jag utan större bekymmer 30 kilometer på en dag om det inte är alltför kuperat. Det var en omöjlighet tidigare. Dagarna har ju också blivit längre, men det är sällan eller aldrig jag har åkt längre än till klockan 16.
Jag tycker lite synd om mina fötter. Sockarna luktar vedervärdigt. Det är bra att näsan är placerad långt ifrån tårna. Det finns en del fördelar med att vara lång.
Det ryktas om att det eventuellt ska bli sorkår i år, men jag har sett förvånansvärt lite spår och spillning. Den första lämmeln såg jag igår, men spår har det bara varit mycket av söder om Adolfström, där jag stötte på åkersorken. Nu ska tilläggas att den största aktiviteten sker under snön, och spårförhållandena har på vissa sträckor varit usla, men tillåt mig tvivla en smula.
Tankar för dagen:
Först då något går förlorat uppskattar man det till fullo.
