Dag 54

Det är dag 54. Rimligtvis bara en dag kvar på den här turen. I morgon kommer jag att nå Treriksröset.
Man kan med fog ställa sig frågan om man inte blir "jävligt less" på att dra runt en pulka genom fjällvärlden på det här viset efter mer än femtio dagar? Blir man inte "mätt" och vill göra något annat?
Svaret på den frågan är att det ska bli skönt att få komma hem och träffa familjen, men less är jag inte. Snarare är det så att känslan och behovet av att vara ute bara stärkts ytterligare.
Att inte bli "less" handlar mycket om att öka sin närvaro istället för att planera vad man vill göra i framtiden, om man hade varit hemman, när man kommer hem. Tänka mindre på det som finns i fjärran. Att vara här och inte någon annanstans. Kanske lättare sagt än gjort, men övning ger färdighet, och det funkar. Allt ha dock sin tid och Vita bandet 2019 har haft sin.

Jag skidar bort till Stor Rostahyttan. Jag ser att det ryker ur skorstenen och stannar till. Två norska herrar som är på tur. Det bjuds på kaffe, pratas en stund och de berättar att de fått fina öringar. Det hela slutar med att jag får en påse färsk fisk med mig till middag! Vad ska man dra runt med isborr till? Det lönar sig mer att berätta att man är på långtur. Det finns en gemenskap i dessa möten. Känslan i den glädje det finns i att dela med sig och tacksamheten i att ta emot, den är stark.
Nu blir kalas ikväll. Färsk örret fra Norge! (......eller kanske tjuvfiskad öring från Sverige?) -Nyyydeli!

Jag når Pälsastugan, men fortsätter ca 2 kilometer i riktning mot Gappostugan. Jag planerar att gå mellan Gappoåive och Vavratåive i morgon och komma till Treriksröset från väster. Nu ska det lagas fiskmiddag!

Tankar för dagen:
Det räcker att modet bara är en aning större än rädslan för att man ska våga.






Populära inlägg i den här bloggen

Arctic bedding

Ett tips till alla er som har Rottefella BC bindning

Det årliga testet av KAP-köket