Dag 47 (Vilodag)

Snöfall och blåst gör att sikten är usel. Det skulle gå att fortsätta, men det är till nöds. Planen var att jag skulle anlända till Abisko idag, om min tidigare färdhastighet skulle gälla.
Nu har den mer än halverats på grund av all snö. Under ett par timmar vankar jag fram och tillbaka för att se hur vädret utvecklar sig men beslutar till sist att stanna ytterligare en natt i Hukejaure.
Jag får låna stugvärden Assars sattellittelefon och medddela familjen att allt blir förskjutet, på obestämd tid. Jag blir tvungen att släppa kontrollen. Det är så lätt att stressa upp sig, att bli frustrerad. Färdplanen kullkastas fullständigt utan att man kan göra någonting åt det. Vita bandet står stilla just nu. Acceptera att vädret inte går att påverka. Utmaningen ligger i att gilla läget och vara nöjd med situationen.

På eftermiddagen bryter en blå himmel fram. Alldeles utmärkta förhållanden för att fortsätta. Jag ältar åter igen om jag borde ha åkt i alla fall. Som sagt, det är så lätt att stressa upp sig för ingenting. Jag slår bort tanken. Vi försöker alltid vara så förbaskat effektiva i allt vi gör. Ingen tid ska gå till spillo. Vad gör en vilodag för skada?

Assar och Ann-Christine bjuder på ärtsoppa. Det är

Tankar för dagen:
Varför har vi så bråttom genom livet?
Vad är det som inte kan vänta?




Populära inlägg i den här bloggen

Ett tips till alla er som har Rottefella BC bindning

Arctic bedding

Det årliga testet av KAP-köket