Dag 50
I Abisko blir man påmind om att det finns ett liv vid sidan om Vita bandet. Bilar susar förbi längs vägen och bryter av den naturliga ljudkulissen. Ett bullrande malmtåg från LKAB rullar förbi och ger kalla kårar längs ryggen. Abisko är sista depåstoppet och slutet på den här turen kommer allt närmare. Samtidigt måste jag planera för en hämtning i Kilpisjärvi.
Jag åker ut på Torneträsk och har en ocean att ta mig an, som en myra på väg att korsa en fotbollsplan. På kartan ser allt rimligt ut, men när man åker på en giganstisk sjön omgiven av stora fjällmassiv så är känslan att man torrsimmar. Armar och ben rör sig, men jag kommer ingenstans. Det är först efter en timma det går att skönja att en viss förflyttning trots allt har skett.
Allt flyter på. Det torde vara en av de lättare etapperna. Det största hindren på det plana underlaget är ett antal isvallar som har pressats upp och är ett par decimeter höga. Pulkan glider utan att klaga. Jag passade på att köpa ett par burkar fästvalla i Abisko för att få ett bättre fäste på mina vallningsfria skidor. Fiksfjällsmönstret är så slitet att det har tappat en stor del av sin funktion.
Jag är ensam igen efter ett par dagar med färdsällskap. Det kan vara trevligt att åka tillsammans, men när man åker ensam styr man själv sitt tempo, när man ska ta rast, dricka eller bara stanna en stund och hänga på stavarna. Det känns skönt.
Den klara, soliga och lite kyliga morgonen övergår efterhand till en lite mer mulen, men fortsatt vindstilla eftermiddag.
Jag slår läger när jag kommer in mot mynningen till Laimoviken. Det blir en dagsetapp på ca 32,6 km.
Tankar för dagen:
Tystnad i vardagen är svår att hitta. Vi blir ofta medvetna om den när strömmen bryts.
Jag åker ut på Torneträsk och har en ocean att ta mig an, som en myra på väg att korsa en fotbollsplan. På kartan ser allt rimligt ut, men när man åker på en giganstisk sjön omgiven av stora fjällmassiv så är känslan att man torrsimmar. Armar och ben rör sig, men jag kommer ingenstans. Det är först efter en timma det går att skönja att en viss förflyttning trots allt har skett.
Allt flyter på. Det torde vara en av de lättare etapperna. Det största hindren på det plana underlaget är ett antal isvallar som har pressats upp och är ett par decimeter höga. Pulkan glider utan att klaga. Jag passade på att köpa ett par burkar fästvalla i Abisko för att få ett bättre fäste på mina vallningsfria skidor. Fiksfjällsmönstret är så slitet att det har tappat en stor del av sin funktion.
Jag är ensam igen efter ett par dagar med färdsällskap. Det kan vara trevligt att åka tillsammans, men när man åker ensam styr man själv sitt tempo, när man ska ta rast, dricka eller bara stanna en stund och hänga på stavarna. Det känns skönt.
Den klara, soliga och lite kyliga morgonen övergår efterhand till en lite mer mulen, men fortsatt vindstilla eftermiddag.
Jag slår läger när jag kommer in mot mynningen till Laimoviken. Det blir en dagsetapp på ca 32,6 km.
Tankar för dagen:
Tystnad i vardagen är svår att hitta. Vi blir ofta medvetna om den när strömmen bryts.
