Vita bandet 2019 Håkan Tyrén

I Abisko blir man påmind om att det finns ett liv vid sidan om Vita bandet. Bilar susar förbi längs vägen och bryter av den naturliga ljudkulissen. Ett bullrande malmtåg från LKAB rullar förbi och ger kalla kårar längs ryggen. Abisko är sista depåstoppet och slutet på den här turen kommer allt närmare. Samtidigt måste jag planera för en hämtning i Kilpisjärvi. Jag åker ut på Torneträsk och har en ocean att ta mig an, som en myra på väg att korsa en fotbollsplan. På kartan ser allt rimligt ut, men när man åker på en giganstisk sjön omgiven av stora fjällmassiv så är känslan att man torrsimmar. Armar och ben rör sig, men jag kommer ingenstans. Det är först efter en timma det går att skönja att en viss förflyttning trots allt har skett. Allt flyter på. Det torde vara en av de lättare etapperna. Det största hindren på det plana underlaget är ett antal isvallar som har pressats upp och är ett par decimeter höga. Pulkan glider utan att klaga. Jag passade på att köpa ett par burkar fästval...

Vi lämnar Alesjaure efter en viss sovmorgon (avfärd kl 9). Eftersom vi är på bättre spår nu blir det en viss spridning. Arild, Mats och jag skidar på i ett högre färdtempo, Einar går lite lugnare och hamnar lite efter. Det är märkliga möten! Vi har kämpat på tillsammans under en hel dag och lärt känna varandra, men det blir aldrig tillfälle att säga farväl. Einar ser vi inte mer under dagen. Vi har våra egna färder. Skäggig och långhårig person dyker upp när vi tar en kortare rast. Jag känner igen honom från internet! Det är ytterligare en Vita bandare! Samuel. Om jag kan skrämma ungar med mitt yviga skägg tror jag han kan skrämma de flesta! Vi åker tillsammans och pratar en stund. Jag inser ganska snart att vi delar en liknande livsfilosofi. Vi jobbar inte mer än vi behöver. Inte försöka producera mer än man konsumerar. Det verkar som vi "sned-tänkare" finns i en större koncentration här ute på vinterfjället. Vi går hellre i diket än på den stora vägen för att bidra till ...

Igår kväll kom det in ett gäng med skidåkare till Hukejaure, inte minst tre norrmän, Arild, Mats och Einar varav de två yngre männen, Mats och Einar åker Norge på langs! Arild är pappa till Mats och följer med i vissa delsträckor. Vi bestämde att vi tillsammas hjälps åt med att spåra upp till Alesjaure. I bland är det bra att vänta in att saker ska falla på plats. Efter en tidig morgonrevelj spårar vi oss upp mot Kärpeljaure-Louchttitjåkka-Luoktejaure i ett mer eller mindre ihållande snöfall. Sikten blir därefter. Vinden är dock stilla. Spårförhållandena har förbättrats men det är guldvärt med samarbete. Arild och Mats står för det tunga arbetet. Einar och jag tar det hedervärda arbetet med att ta ansvaret för kön. Vi kommer på eftermiddagen ut på kungsleden  tar oss de sista 8 kilometrarna fram till Alesjaure, totalt blev dagens etapp 32 kilometer, den längsta jag åkt hittills på vita bandet. Tankar för dagen: Man har alltid tid för det man anser vara viktigt.

Snöfall och blåst gör att sikten är usel. Det skulle gå att fortsätta, men det är till nöds. Planen var att jag skulle anlända till Abisko idag, om min tidigare färdhastighet skulle gälla. Nu har den mer än halverats på grund av all snö. Under ett par timmar vankar jag fram och tillbaka för att se hur vädret utvecklar sig men beslutar till sist att stanna ytterligare en natt i Hukejaure. Jag får låna stugvärden Assars sattellittelefon och medddela familjen att allt blir förskjutet, på obestämd tid. Jag blir tvungen att släppa kontrollen. Det är så lätt att stressa upp sig, att bli frustrerad. Färdplanen kullkastas fullständigt utan att man kan göra någonting åt det. Vita bandet står stilla just nu. Acceptera att vädret inte går att påverka. Utmaningen ligger i att gilla läget och vara nöjd med situationen. På eftermiddagen bryter en blå himmel fram. Alldeles utmärkta förhållanden för att fortsätta. Jag ältar åter igen om jag borde ha åkt i alla fall. Som sagt, det är så lätt att st...

Det har blåst hela natten, men den snö som ansamlas runt tältet gör att vinden mestadels drar över. Vädret ser halvhyfsat ut, så jag bestämmer mig att fortsätta mot Hukejaure. Jag har en hel del riktigt blöta kläder från igår som behöver torkas. Hukejaurestugan får bli dagen etappmål. Förutsättningarna för att färdas har förändrats radikalt. Jag mäter snömängden med hjälp av stavarna. Det har kommit nästan en halvmeter nysnö. Skidorna bär upp, men de sjunker mellan 15-30 cm beroende på hur vinden har transporterat snön. Det liknar mer de förutsättningar som finns i skogslandet under midvintern. En dagsetapp som brukar vara runt 25 kilometer har helt plötsligt blivit 10 kilometer. Det går att hinna ytterligare någon kilometer, men kraften tar slut före dagsljuset. Snigelfart är det som gäller. Att imorgon fortsätta upp mot Kärpeljaure i det här föret är inte att tänka på. Jag planerar istället att åka skoterleden ut till Kungsleden via Čuhčavagge, där är chansen större att det finns ...